Spela

En av världens mest konservativa serier

Pokemon är alltid Pokemon – tyvärr håller det inte längre

ROLLSPEL Nej, jag orkade inte fånga alla.

”Pokemon” är en av spelvärldens mest konservativa spelserier. Konceptet har egentligen inte förändrats alls sedan de röda och blåa versionerna släpptes 1996. En gnutta kosmetiskt, så klart, några mindre speltekniska detaljer här och där, men i stort så är ”Pokemon black” och ”White” (som vanligt släpps spelet i två olika, i stort sett identiska versioner) som vilket annat ”Pokemon” som helst.

Unkna strider

Man går från stad till stad, letar pokemons i högt gräs, och ska samla på sig åtta olika gymbrickor – än en gång. Striderna har fortfarande viss taktisk tyngd och är dessutom snabbare än vanligt, men känns allt mer förlegade för varje ny del i serien som släpps. Turordningsbaserade strider av ”Final fantasy IV”-snitt kändes gammalt redan vid millennieskiftet. Game Freak har försökt krydda det hela genom nya stridsformationer (tre mot tre kombattanter samtidigt eller i rotation), och det är givetvis berömvärt och ett småkul tillskott.

Pokemon problematiseras inte

Men snacka om att den här serien behöver ta sig i kragen.

Storyn är åtminstone ett försök till det. En skum sektliknande organisation propagerar för att vi borde låta pokemons leva i fred, och att det är fel att använda dem som gladiatorunderhållning. Det är förvånansvärt tänkvärda frågor som presenteras, tyvärr problematiseras de inte ytterligare.

Så det var inte av medlidande jag lätt bli att fånga alla pokemons.

Det var av tristess.

FAKTA

➕➕ Pokemon black Pokemon white

Från 3 år

Format: Nintendo DS (399 kr)

Jonas Högberg