”Omöjligt förstå hur de har tänkt”

Här är spelhistoriens fem
dummaste designbeslut

SPELA

Varje vecka levererar SPELA! en topplista över roliga, intressanta, skrämmande, pinsamma och bisarra kuriositeter och händelser i spelvärlden. Den här gången listar vi de dummaste designbesluten.

5. The legend of Zelda: Phantom hourglass (Nintendo DS)

Att spel plågas av korkade designbeslut är praxis. Men det var ännu vanligare förr i tiden, när utvecklarna inte hade förstått sig på mediet ännu.

Därför känns dumma designbeslut dummare ju nyare spelen är. Och att ett Shigeru Miyamoto-spel platsar på vår lista är därtill häpnadsväckande. Men det bevisar bara att inte ens genier är felfria.

”Phantom hourglass” är ett underbart spel. Det utnyttjar Nintendo DS kvaliteter till fullo, med smarta användningsområden för både tryckskärmen och mikrofonen. Men varför man med jämna mellanrum måste tillbaka till havskungens tempel för att ta sig igenom samma tradiga område för femte gången och samtidigt göra det på tid är svårt att förstå. Det är ett lysande exempel på hur spelutvecklare försöker dra ut på speltiden genom att tvinga tillbaka spelaren till redan utforskade platser.

4. Ninety nine nights (Xbox 360)

Dolda väggar är ett annat designbeslut som lata utvecklare använder sig av så fort de får chansen. Du kan se horisonten långt där borta, det enda som står mellan dig och resten av världen är en platt, grön, inbjudande äng. Och en osynlig vägg som du slår dig blodig mot i dina försök att faktiskt upptäcka världen på andra sidan av den där ängen.

I ”Ninety nine nights” tas de här dumheterna till en helt ny nivå. Här kan man stå intill de osynliga väggarna och döda de tusentals fiender som kommer stormandes på andra sidan. Därmed missar man också chansen att plocka upp allt godis de lämnar efter sig. Det ligger nämligen kvar där på andra sidan väggen, i drivor. Och hånar dig.

3. Sonic drift/Sonic riders (Master System/Playstation 2)

Vad vore en lista över dumma designbeslut utan ett ”Sonic”-spel? En lögnaktig lista är vad det vore.

Men även om Sonic Team nu för tiden tycks fast beslutna att sätta något slags rekord i snedsteg och missräkningar (se alla gånger Sonic lämnat över rodret och initiativet till någon av sina ”kompisar” på senare tid) så tar ändå den blå igelkottens racingspel priset.

Nej, inte ”Sonic R” till Sega Saturn. Där använder han ju det han ska använda – sina fötter – och springer.

Men i ”Sonic drift” och ”Sonic riders” använder världens snabbaste spelhjälte en jävla go-kart och en jävla skateboard för att utmana världens hastighetsmätare. Vilken skymf. Vilken smädelse.

Vilket fruktansvärt sätt att dra Sonics namn ytterligare i smutsen.

2. Lost planet 2 (Playstation 3/Xbox 360)

Var börjar vi? ”Lost planet 2” är en enda röra av virriga och misslyckade designbeslut. Så istället för att peka ut ett enskilt kan vi ju lika gärna räkna upp de värsta och se var vi hamnar.

Till att börja med ger menyerna en ingen hjälp alls. Bara att lyckas starta singleplayer är en smärre triumf. Kontrollen är konstig. Varför måste man hålla in vänster trigger och sedan trycka på granatkastarknappen för att byta ut granaterna mot värmepistolen? Det är som upplagt för felkastade granater. Varför stapplar man omkull av minsta lilla skott så gott som hela tiden? Varför lät Capcom en sadistisk dåre designa tågbanan? Varför finns det knappt ingen hjälpguide? Varför använder man startknappen för att hela sig?

Jag kan fortsätta i all oändlighet. Och det är väl det som är poängen. Det dummaste av allt med ”Lost planet 2” är att någon godkände allt det här. Att någon gav slutprodukten tummen upp och menade att det är så här man designar tv-spel.

1. Street fighter: The movie (Playstation/Saturn)

Nej, det är svårt att förstå hur Capcom tänkte här. Nästan omöjligt faktiskt.

1994 kom den horribla ”Street fighter”-filmen, den där Ken och Ryu porträtteras som ett par bortkomna töntar och där Jean-Claude Van Damme döljer Guiles episka frilla med en basker.

1995 kom spelet baserat på filmen. ”Street fighter: The movie” är alltså ett spel baserat på en film som är baserat på ett spel.

Som om det inte vore vansinnigt nog använde man sig av digitaliserade avbilder på filmens skådespelare när man gestaltade spelkaraktärerna. Slutresultatet ser ut som en korsning mellan ”Mortal Kombat” och ”Videodrome”. Det är precis lika läskigt som det låter. Och lika dumt.

Jonas Högberg