Kinect ett hot mot de riktiga spelarna

”Ingenstans ser jag mig själv”

SPELA

Jag ser människor som dansar och ler.

Ingenstans ser jag mig själv.

Microsofts tv-reklam för Kinect visar med all önskvärd tydlighet att vanliga spelare börjar bli utrotningshotade.

Kristofer Ahlström.
Kristofer Ahlström.

Microsofts Kinect – spelkontrollen som mest för tankarna till tabletter mot instabil mage med sin sloganfråga ”Kan du kontrollera din kropp?” – vill vara för alla.

Det är precis det deras målgruppsomspännande reklam vill visa. Här krävs inga förkunskaper, bara din lekamen som styrning. ”Jobba med det du har”, menar speakern med närgången stämma.

Men fan om jag känner mig så inbjuden.

Fryser ut istället för att bjuda in

I sin iver att sluka varenda smula i den demografiska tårtan har man hyrt in lifestylesnygga människor som umgås med breda lobotomileenden värdiga reklamskyltarna för Företagsekonomiska Institutet. Alla bor i etagevåningar med sex meters takhöjd och självutplånande minimalistisk inredning. De har gått om svängrum att hoppa, jucka, klämma och vad man nu vill göra med Kinect.

Allt som brukade förknippas med tv-spel har sopats undan till intigheten.

Här trängs inga små och fula spelare i små och fula pojkrum. Inte en soffa så långt ögat kan nå. Inte ens själva spelen får man se, de flimrar förbi som en pinsam påminnelse någonstans ute i periferi: mikrosekunder av ”Kinect adventures” och ”Joyride”.

Här ska det istället säljas en livsstil, rosenkindad och helylle.

Trygghetszonen borta

Medan Nintendo och Playstation byggde den här generationens konsoler runt gimmickkontroller och luftvalser så kunde man alltid luta sig tryggt mot att Microsoft fortfarande fokuserade på något slags kärnvärde.

Istället ser allt ut plötsligt precis som den fyra år gamla Wii-reklamen.

Den ursprungliga, kutryggiga tv-spelaren har plötsligt blivit utrotningshotad.

Behövs det rentav en världsnaturfond för människor som inte vill köra höga knäuppdragningar bara för att det ska hända något på skärmen?

Det kan man fundera över.

Så sätter jag mig med donationspengar i handen och väntar vid telefonen så länge.

Kristofer Ahlström