Nya World of Warcraft en splittrad upplevelse

Blizzard tar ut svängarna
i expansionen Cataclysm

SPELA

Plötsligt slår det mig. Jag har inte varit i Azeroth på nära fyra år.

Missförstå mig rätt. Mitt ”World of Warcraft”-spelande har varit mer eller mindre konstant sedan jag öppnade originalspelets bruna låda för över fem år sedan. Men sedan länge har den viktiga delen av spelet inte handlat om Azeroth. ”Burning crusade” tog oss ut bland dimensionerna i Outland i strid mot demonerna i The Burning Legion. Sedan seglade vi mot norr, mot kylan och ett hopplöst krig mot Lich King. Och även om kontinenten Northrend på pappret visserligen är en del av Azeroth kändes den gamla världen allt mer avlägsen.

Välkommen tillbaka

”Cataclysm” är därför precis som att komma hem. Det må vara ett hem djupt sargat av draken Deathwings framfart. Ett hem där byar störtats ned i avgrunder och fält översvämmats sedan dammar brustit. Men det är fortfarande vårt hem.

Synen av det förändrade Orgrimmar är både välbekant och främmande. Minnet av det gamla bleknar bort i takt med vingslagen från mitt flygdjur när jag lyfter för att beskåda staden från ovan. Under mig släpas laster med svart järn för att förstärka staden. I fjärran skymtar förändrade landskap i det röda gryningsljuset.

Det är först när jag tar del av de nya områdena som jag inser hur föråldrade de gamla hade hunnit bli. Och allt medan jag går upplever de nya uppdragskedjorna och Blizzards förbättrade historieberättande känns tanken på att någon skulle sakna de gamla zonerna mer och mer avlägsen.

En hastig resa

Blizzard tar ut svängarna än mer i de miljöer som tar oss från nivå 80 och upp till nya taket 85. Det går fort, nästan alltför fort, men vägen dit är angenämare än någonsin. På havets botten inbjuder riket Vashj’ir till helt nya undervattensäventyr, och gör för vattnet vad ”Wrath of the Lich King” gjorde för snön. I det egyptiskt inspirerade Uldum möter vi några av ”World of Warcrafts” allra bästa questkedjor någonsin. De skiftande miljöerna gör intrycket något mer splittrat än kontinenten Northrend i ”Wrath of the Lich King”, men bjuder också på mer variation.

”Cataclysm” är en upptäckarandans expansion. Men det finns också en annan sida av myntet.

Kritiska spelare

Som den skarpa hardcorespelaren Hydramist skriver på sin blogg: ”Har Blizzard ägnat för mycket utvecklingstid på att göra om den gamla världen – spelinnehåll som de flesta inte kommer att tillbringa mer än någon dag med?”

Det är en viktig fråga, och den handlar om resurser. Jag tvivlar inte en sekund på Blizzard när de berättar hur mycket tid som har gått åt till att göra återbesök i varenda zon och se över varje quests. Hur mycket blod, svett och tårar det har krävts för att pussla ihop världen så att den nu även kan beskådas från luften. Frågan är bara vad de kunde ha gjort i stället.

Ska man vara elak är ”Cataclysm” nämligen en kosmetisk expansion. Till ytan den största hittills – förutom den extrema makeover som Azeroth gått igenom finns två nya raser, områden för level 80–85 och nya raider – men utan något verkligt spelförändrande inslag.

Där ”Burning crusade” introducerade arenan och flying mounts och ”Wrath of the Lich King” gav oss den nya klassen death knight och tiomannaraider innebär ”Cataclysm” egentligen mest mer av sånt vi sett tidigare.

Vänta och se

Tiden kommer utvisa om Blizzard har prioriterat rätt. Om fem snabbavklarade nivåer och ett par nya raidbossar kommer att räcka för att hålla hardcorespelarna stångna, medan vanliga dödliga njuter av de nya rasernas fantastiska startområden och går på upptäcktsfärd i den förändrade världen.

Min personliga övertygelse, så här ett par dagar in i Azeroths nya era, är ändå att ”Cataclysm” kommer att stå emot tidens tand. Det är ett modigt steg av Blizzard att riva sin värld, men också ett nödvändigt om de vill att spelet ska fortsätta leva med sina tolv miljoner spelare i behåll. Azeroth är dött – länge leve Azeroth!

Magnus Eriksson