”Artikeln om spelvåldet är oseriös”

Omdebatterade spelet ”God of war 3”.
Omdebatterade spelet ”God of war 3”.
SPELA

Riskerar tv-spel att bli en samhällsfara?

Knappast. En hel generation spelare är ju på väg att bli föräldrar.

Ta ett djupt andetag.

Debattartikeln i Dagens Nyheter, om spel med våldssinslag och dess eventuella konsekvenser, innehåller inga rop på förbud. Den innehåller snarare ett par självklarheter.

För det första: barn bör inte spela vissa typer av spel.

För det andra: utsatta barn med olika former av psykiska besvär bör verkligen inte spela vissa typer av spel.

De fyra hjärnforskarna vid Karolinska Institutet glömde förstås berätta att det är mycket barn inte bör ta del av.

De skriver att forskning tyder på att spelen kan leda till sämre impulskontroll för aggressiva beteenden, minskad empatisk förmåga och ett sämre utvecklat ”moralsystem”. Det är då jag tänker på ishockey. Hur skulle det vara om forskarna gjorde en studie över vad som händer innanför pannbenet på unga när de drillas i en sport där varje spelare har ett potentiellt vapen i händerna? Där våld är en rent nödvändig del av spelet?

Ja, ni hör ju absurt det låter. Ishockey är sedan länge allmänt accepterat av samhället, en olympisk gren och dess främsta spelare är hyllade stjärnor och samhällsförebilder.

Det man kan invända mot debattartikeln i DN är alltså inte vilka svar den ger, utan vilka frågor den ställer och vad den riktar sig mot. Det finns en rädsla för det främmande i den. Det märks inte minst i hur dessa fyra män vid Karolinska Institutet rycker saker ur sitt sammanhang. De skriver exempelvis att vissa spel går ut på att våldta. Jag kan bara anta att de menar ”Rapelay” - den vedervärdiga ”interaktiva pornografin” som hela spelindustrin fördömt. Att jämföra ”Rapelay” med spelkultur är ungefär som att beskylla Hollywood för att det finns våldsamma porrfilmer.

Däremot har de möjligen en poäng när det gäller våldet i övrigt. I stället för att så konsekvent försvara sin konstnärliga och demokratiska rätt att uttrycka sig borde spelbranschen kanske ibland fråga sig hur ett krigsspel som ”Call of duty: Black ops” blev världens största. Industrins reflexmässiga brandkårsutryckning för att släcka just den typen av bränder som DN Debatt-texten ger upphov till är inte bara tröttsam; den för inte spelkulturen framåt, den banar inte väg för nya idéer – den värnar bara om de gamla.

Jag tänker på Nicholson Bakers text om tv-spel i tidsskriften New Yorker. Baker blev nyfiken på sin sons stora intresse och ägnade ett halvår åt att spela de största släppen under den perioden; ”Halo 3: ODST”, ”Uncharted 2”, ”God of war III”, ”Modern warfare 2”, ”Mass effect 2”, ”Assassin’s creed II”, ”Left 4 dead 2” och ”Bayonetta”. Helt utan att moralisera konstaterade Baker det besynnerliga i att alla spelen mer eller mindre gick ut på att döda, åtminstone för att kunna ta sig vidare. För oss som är uppväxta med tv-spel är det där inte det minsta uppseendeväckande, vi tänker sällan på det att det är så. Men det kanske vi borde ibland? Inte för att göra skillnad på fiktion och verklighet, utan för att spel ju är ett medium som kan vara så oerhört mycket mer än utmaning/belöning.

Å andra sidan är en mycket stor majoritet av alla spel som släpps rekommenderade för personer under 18 år, de innehåller inte den typen av våld som forskarna bekymrar sig över.

Och kolla på hur det är det med andra konstnärliga uttryck. I en artikel på Newsmill berättar Dataspelsbranschens talesperson Per Strömbäck om ett besök på Prado-museet i Madrid. Strömbäck studerade ett verk av Goya där motivet är en demon som biter av huvudet av ett spädbarn. Samtidigt stod en lärarinna med en skolklass barn som fick en grundlig genomgång av samma verk.

Strömbäck har två poänger med den anekdoten. När ett visst konstnärligt uttryck accepterats av samhället får det i princip skildra vad som helst - utan krav på censur eller åldersmärkning. Och spel borde granskas ur ett konstkritiskt perspektiv. Om Goyas målning skulle väcka anstöt behöver knappast någon annan än upphovsmannen själv stå till svars för det. Men när det gäller tv-spel – och där är debattartikeln i DN inget undantag – klumpas icke angivna spel ihop till en massa.

Det sämsta med debattartikeln – det som gör den rentav oseriös mitt i alla siffror och limbiska system och socioekonomiska miljöer – är att den avslutas med rena skrämselpropagandan. De skriver att våldsamma spel kan ”påverka samhället ytterst negativt”.

Jag tror inte att tiden kommer att ge dem rätt.

Snarare är det så att de barn som föds nu har föräldrar som spelat tv-spel sen de var små. De kommer inte bara att spela tillsammans med sina barn – något min kollega Kristofer Ahlström skriver mer om här – utan också ha god kännedom om vilka spel barnen bör spela. Framtida föräldrar kommer dessutom stå mycket bättre rustade med vassare argument och sammanhang i samtalen med sina barn om spel med våldsamt innehåll.

Det behöver man inte vara hjärnforskare för att fatta.