Krigsspelet vill träffa i magen

Homefront visar ett ockuperat Amerika

1 av 4
SPELA

FPS Kanske borde jag aldrig öppnat dörren.

Någon knackar otåligt och frågar efter Robert Jacobs. Det är jag. Från fönstret i den slitna lägenheten på andra våningen ser man att himlen är blå. Enrummaren är dekorerad med en tvättlina, en smutsig flagga och hål i taket. Radion spelar inte längre amerikansk musik.

Jag släpper in männen. De bär soldatuniformer och automatkarbiner. De tvingar mig ut ur huset och in i en gul före detta skolbuss, numera fångtransport. Vi åker sakta genom något som nyss var en sömnig småstad. Gyllengula höstlöv singlar ner mot människor som går på rad med händerna på sina böjda huvud. Gatorna är avspärrade med stridsvagnar och taggtråd. USA är inte bara under attack, det har förlorat slaget för länge sen.

Föräldrarna avrättas

En man tvingas ner på marken, han får en påse över huvudet och spasmer av paniken. En annan försöker fly, han blir skjuten i ryggen. Blodet skvätter mot bussfönstret. Ytterligare två blir avrättade mot en husfasad. Kropparna sjunker sakta mot gatstenen. En liten pojke som blivit vittne börjar gråta och kastar sig ned vid sina döda föräldrar.

Alla kan relatera till de första minuterna i ”Homefront”. Vi brukar förknippa dem med judiska getton på trettiotalet.

I spel liksom krig måste människan avhumaniseras. Fienden är pixlar och polygoner eller graderingar, siffror och öknamn. Men det är svårt att värja sig mot förtvivlade barn, både påhittade och verkliga. ”Homefront” vill mänskliggöra ett militärt övergrepp, det försöker vara krigsspelet som gör ont i magen, shootern som har mod nog att skildra civila offer.

Tondöv krigsskildring

Har det tonträffen och fingertoppskänsligheten för att bemästra så grandiosa ambitioner? Nej. Är det bara ännu ett krigsspel i mängden? Ja. Är de starka scenerna i själva verket sensationalistisk sörja? Ibland.

Inte för att det känns så under den första timmen. Då skulle man kunna missta ”Homefront” för ett nytt spel från ”Half-life”-studion Valve. En intim berättelse om en motståndsrörelse som fritar politiska fångar och saboterar för ockupationsmakten. Själva speldesignen är visserligen inte särskilt inspirerad – skjut några soldater, kasta en handgranat eller två, slå ut en tank med sprängladdning, flankera kulsprutor – men får ge vika för stämning och atmosfär.

Ekar tomt

I ett tidigt skede är uppdraget att – väldigt förbjudet förstås – nattetid ta sig in på en basebollarena omgjord till ett arbetsläger. Under en blåsvart himmel kastar strålkastarna sitt obarmhärtiga sken över arenan. Tält och sopsäckar fyller planen i långa rader. Stadion omgärdas av nybyggda murar med taggtråd. Borta vid skylten ”Go Wolverines!” dumpar en grävskopa kroppar i en massgrav.

”Homefront” är fullt av den sortens spektakulär scenografi.

Men inte så mycket mer.

Faktum är att New York-studion Kaos ganska snart tappar självförtroendet. I stället för att bevara spelets säregna småskalighet och närgångna brutalitet zoomar det ut så långt att man till slut sitter i en helikopter och skjuter prick. Eller gör upp sida vid sida med en (plötsligt återuppväckt) amerikansk armé bland explosioner och rök på Golden Gate-bron.

Ingen värdighet

Och trots att kampanjen är slut på tre, fyra timmar hinner man störa sig på annat. Som att ett förenat Korea (eller hur) skulle börja kolonisera globalt (eller hur). Och att allt som vanligt slutar i patriotiskt flaggviftande. Och att ”Homefront” är så oförmöget att hantera sina brutala scener med värdighet.

Ta bara det ohyggliga tillfället när man skickar vit fosfor från himlen över ett gäng fiender. Soldaterna fattar eld. Du kan få två achievements här.

Den glada popuprutan klingar till om du skjuter dem för att göra slut på deras lidande.

Eller om du bara låter dem brinna.

Coolt va?

FAKTA

➕➕➕ Homefront

Från 18 år

Format: Xbox 360 (599 kr), Playstation 3 (599 kr), PC (449 kr)

Multiplayer saknar ”Battlefields” snillrikhet

Kaos Studios består av ett gäng gamla ”Battlefield”-moddare. De har samlat på sig en del erfarenhet sedan ”Frontlines: Fuels of war”. Och deras multiplayerkampanj är förhållandevis inspirerad.

Under matcherna samlar man poäng för bland annat kills, assists och för att försvara eller ta över strategiska positioner. Poängen fungerar som valuta under varje match. Slösar du dem på snabb spaning och små radiostyrda, vapenbestyckade, fordon? Eller sparar du så att du kan spawna en stridsvagn eller en attackhelikopter? Valet är ditt. Liksom valet att skräddarsy klasser, vapen och förmågor (även om mycket av det blir tillgängligt först när du nått en viss ranking).

Här finns förstås lagbaserade dödsmatcher och Ground Control – ett slags blandning av Conquest och Rush från ”Battlefield: Bad company 2”. Här finns också spelläget ”Battle commander” – med en marionettledare som tillägnar varje spelare specifika uppdrag under matcherna.

Allt känns förhållandevis robust och balanserat och kartorna varierar mellan täta infanterifajter och storslagna saker anpassade för snipers och fordon.

Men man saknar möjligheten att spawna bland lagkamrater, och även om kartorna är tjusiga är de inte konstruerade med samma snillrikhet som de Dice designar.

Följ Spela!

Vill du också ha koll på när vi publicerat nya recensioner, förtittar, krönikor och reportage?

Du kan följa Spela på både Twitter och Facebook.

Följ oss på Twitter här!

Följ oss på Facebook här!