Godhjärtad gangstersaga

ROLLSPEL Om ni undrar varför snön börjat smälta är det för att ”Yakuza 4” precis har släppts.

Medan de västerländska spelen tycks bli allt mer cyniska för varje år som går har Sega alltid representerat en varmare världsbild. Deras ”Yakuza”-spel är historier som går helt och hållet i dur, med en färgskala hämtad från 90-talets arkadspel.

Ljus världsbild

”Yakuza 4” är givetvis inget undantag. Här hålls Tokyos undre värld i schack av godhjärtade lånehajar och livsbejakande yakuzas. Handlingen är sedelärande och uppbygglig enligt japansk tradition. Lojalitet, ödmjukhet och ridderlighet står högre i kurs än glansiga kostymer och dyra bilar.

Kraven på disciplin drabbar för övrigt även dig som spelare. ”Yakuza”-serien hör till den gamla skolans rollspel, den som ger dig ett rapp över fingrarna varje gång du råkar trycka på fel knapp.

När handskarna väl åker av är ”Yakuza 4” ett av de våldsammaste spel som skådats. Stridssystemet är lika rått som sofistikerat; actionsekvenserna hårda som en känga i munnen. Men trots att man kan låsa upp mängder av nya moves känner man lite väl ofta att det speltekniska – kontroll, kamera, checkpoints – konspirerar emot en.

Absurt detaljerat

När man behöver slicka sina sår – vilket är ofta – kan man bada i varma källor, spela lite pingis eller hänga på hostess-baren (apropå traditionella japanska värderingar så är ”Yakuza 4” även sjukt sexistiskt).

Det är lätt att förlåta de lynniga striderna när världen omkring dem är så varm och välkomnande att berättelsen lika gärna hade kunnat utspela sig i Svampriket. Karaktärsporträtten är kanske inte vidare trovärdiga, men den absurda detaljrikedomen ger dem en tyngd som gör att man blir rädd att de ska slungas rakt genom rutan när nävarna börjar flyga.

Förtjänar bättre öde

”Yakuza” är en av Segas sista serier som kan unna sig biffiga budgetar och ambitioner i klass med de största av amerikanska blockbusters. Det märks – trots bristerna är resultatet är utan tvekan en av de bästa serierna i modern tid.

Men när spelen lanseras i väst betraktas de som halvkassa kuriositeter, enbart avsedda för de största J-fetischisterna. De rikt berättade historierna, det fängslande rollspelandet och de myllrande spelvärldarna verkar inte beröra oss. Vi har ju krigsspel att spela.

Det är lätt att se även ”Yakuza 4” som en hopplös anakronism. De mest välregisserade mellansekvenserna sedan ”Heavy rain” varvas med knattrande dialogrutor, mästerliga spelmoment med designfel som borde stannat på 80-talet.

Men om ”Yakuza 4” är ett sjukdomstecken vill jag aldrig att Sega ska bli friskt igen.