Omöjligt att döda – utan att känna sig som ett as

Jonas Högberg: Historiens
fem mest aparta bosstrider

1 av 5
5. ”Resident evil 3: Nemesis” (1999)
SPELA

Bosstrider handlar oftast om goda reflexer och möjligheten att avläsa attackmönster.

Men så finns det vissa som frångår alla konventioner.

Det här är de fem mest aparta – och bästa – bosstriderna, enligt Jonas Högberg.

5. Nemesis (Resident Evil 3: Nemesis)

Redan i ”Resident evil 2” förföljdes man av en superzombie som tycktes oslagbar (även om namnet, ”Mr X”, inte var det). I trean tog Capcom det hela till helt nya nivåer. Nemesis dör inte. Han kan bara stoppas tillfälligt. Han reser sig alltid och fortsätter jakten. Det enda sunda man som spelare kan göra är att – fly. Springa. Hela jäkla spelet är en enda lång bosstrid. Som man gör allt för att undvika.

Vad som är så skräckinjagande är att man aldrig vet när Nemesis dyker upp. Det kan vara på en liten oansenlig bakgata, framför polishuset, i en korridor. Det enda som annonserar den reslige, snabbe, bazookabärande faran är hans ständigt återkommande replik: ”Starsss”. Varpå varje sansad människa känner hjärtat rusa och lägger benen på ryggen.

4. Kolosserna (Shadow of the colossus)

Det är omöjligt att spela ”Shadow of the colossus” utan att känna sig som ett as. De skyskrapehöga, mossbeväxta kolosserna är uråldriga väsen som vaktar en mörk kraft. Den lille pojken Wander tror visserligen att han kan ge livet åter till sin vän Mono om han dödar dem, men det är uppenbart redan från början att han är vilseledd. Därför känns det så fruktansvärt jobbigt när man drivit in svärdet i kolossernas kroppar och ser de ståtliga varelserna falla ihop. Man vet att man gör fel.

Striderna är episka prövningar. Att ens ta sig upp på kolosserna är en utmaning i sig, att sedan klättra runt på deras ryggar med mord i sinne medan de flyger, skakar och stampar kräver full koncentration. Och ett hjärta av sten.

3. Förolämpningsfäktningen (Monkey Island)

Guybrush Threepwood vill bli en mäktig pirat. Och för att bli en sådan måste han fila på sina förolämpningskunskaper. Piratkaptenerna man möter i ”Monkey Island” besegras nämligen inte med en vass värja, utan med en vass tunga. Lite som ett hiphop-battle, med andra ord. Med undantaget att alla smädelser här är skrivna av fantasyförfattaren Orson Scott Card. Favoriten?

– I got this scar on my face during a mighty struggle!

– I hope now you’ve learned to stop picking your nose.

2. The End (Metal gear solid 3: Snake eater)

Många lyfter nog på ögonbrynen här. Inte för att The End är med på den här listan, utan för att Psycho Mantis inte är det. Och om sanningen ska fram hade jag lätt kunnat fylla den här topplistan enkom med ”Metal gear solid”-bossar – om det är något vi ska hylla Hideo Kojima för så är det dem. Men oroa er inte, vi får tillfälle att återkomma till Psycho Mantis i framtiden.

The End då? Jo, han är gammal som gatan. Sover nästan hela tiden. Kan dödas tidigt i ”Metal gear solid 3” via några få skott om spelaren är tillräckligt alert. Men om så inte sker utmanas man senare i spelet på krypskytteduell av The End. Och vilken duell, sedan.

The End är kamouflerad, nästan omöjlig att hitta i den täta djungeln. Man kan faktiskt smyga runt i timmar i hopp om att kunna överraska den skäggige veteranen. Det är kanske den mest spännande katt och råttaleken genom tiderna.

Men om man är vän av antiklimaxstrider så finns det faktiskt ett annat sätt att ”besegra” The End på. Om du sparar precis när striden börjar och sedan väntar i en hel vecka (på riktigt) för att sedan återvända kommer du att hitta The End död. Den drygt hundraårige supersoldaten har slutligen dukat under av naturliga orsaker.

1. Du (Demon’s souls)

Det finns många skäl att dyrka ”Demon’s souls”, det kanske hårdaste spelet sedan åtta- och sextonbitseran. Ett av dem är bosstriden med Old Monk.

Grejen med ”Demons souls” är att man, om man väljer att spela spelet online, kan få sin kampanj invaderad av andra spelare när som helst. Det betyder att de kraschar ditt single player-spel och gör sitt yttersta för att försöka döda dig. Det är en fin och oväntad liten extra krydda. Som fullkomligen exploderar i mötet med Old Monk.

Bossarna i ”Demons souls” är tuffa motståndare, men egentligen inte särskilt olika de vanliga fienderna. Så länge man har koll på deras arsenal och rörelsemönster så fäller man dem förr eller senare. Men Old Monk är inte som andra bossar. Han kallar nämligen till sig en invaderande spelare och låter denna iklä sig hans kropp.

En PvP-match som bosstrid, alltså. Det hela kan bara betecknas med ett ord: genialiskt.

Följ Spela!

Vill du också ha koll på när vi publicerat nya recensioner, förtittar, krönikor och reportage?

Du kan följa Spela på både Twitter och Facebook.

Följ oss på Twitter här!

Följ oss på Facebook här!

Jonas Högberg