Topp 10: postapoka- lyptiska spelögonblick

Från Fallout till Final fantasy

1 av 15
SPELA

Postapokalyptiska spel bjuder ofta på storartade ögonblick grundade i misär, förtvivlan och... hoppfullhet.

Det här är de tio bästa.

10. Solen (Fallout 3)

Spelarens karaktär har levt hela sitt liv i Vault 101, lyckligt ovetandes om hur det är att leva på utsidan. När man efter många om och men lämnar skyddsvalvet för att söka efter sin far i början av ”Fallout 3” är det således ett stort ögonblick.

Förståeligt nog bländas man till en början av solen, som om man fick tillfälle att återuppleva jordens undergång och det vita, skärande ljus som var flera miljarder människors sista syn. När sedan ögonen acklimatiserat sig breder det livlösa postapokalyptiska landskapet ut sig.  Det som tidigare var en idyllisk förort till Washington är nu bara ett askgrått eko.

Världen ligger för dina fötter. Men vad är det för värld egentligen?

9. Snubbelhumor (The walking dead, episode 1: A new day)

Telltale Games gjorde en på det stora hela riktigt fin tolkning av Robert Kirkmans hyllade zombieserie. Karaktärerna kändes trovärdiga, den snygga tecknade stilen lyckades porträttera zombierna både som skräckinjagande och sorgliga, medan vissa situationer verkligen framkallade panik.

Men Telltale lyckades samtidigt väva in humor på ett stilfullt och subtilt sätt. När huvudpersonen Lee träder in i ett hus tidigt i spelet ligger en zombieattack i luften. På golvet i köket ligger en stor pöl med blod. När så Lee ger sig in för att undersöka det hela slinter han på blodet och faller pladask på golvet. Det sker så snabbt och så oväntat att man inte riktigt vet vad man ska tycka eller känna.

Är det humor eller är det inte humor? Den tveksamheten gör scenen bara ännu bättre.

8. Lägerelden (Stalker)

”Stalker” är ett speciellt spel. Det är som ”Skyrim”, fast placerat i den radioaktiva zonen som omger Tjernobyl och betydligt mer actionorienterat. Rent atmosfäriskt är det svårslaget – som så många andra postapokalyptiska spel. Men det känns ändå oerhört eget, och den där känslan blir aldrig större än när man råkar på en lägerplats mitt under en nattlig vandring.

En grupp män som sitter runt en eld. En som spelar melankoliska melodier på sin gitarr.

En vacker paus från en bister verklighet.

Mer än så är det inte, mer än så behöver det inte vara.

7. Tre frågor (Fallout 2)

De tidiga ”Fallout”-spelen är sprängfyllda av referenshumor. ”Fallout 2” refererar till så vitt skilda saker som ”Pinky and the Brain”, scientologikyrkan och Michael Jackson.

Den finaste hyllningen reserveras dock för ”Monty Python and the holy grail”. Man kan nämligen stöta på samma broväktare som i filmen och tvingas svara på samma frågor. Svarar man fel är man död, lyckas man lura broväktaren sprängs han!

Tricket är nämligen att kontra med en egen fråga när broväktaren väl ställer den tredje och vansinnigt svåra frågan (som alltid handlar om spelet). Precis som i filmen. Mycket smart. Och mycket roligt.

6. Akvariet (Enslaved: Odyssey to the west)

”Enslaved” är inte som andra postapokalyptiska spel. Okej, världen har gått åt helvete – men det kanske bara var till det bättre? 150 år efter att ett stort krig utplånat större delen av mänskligheten har naturen tagit tillbaka Jorden. New Yorks skyskrapor är överväxta av rankor, träd och buskar. Det är en hänförande syn.

Än bättre blir det när huvudkaraktärerna Monkey och Trip stegar in i lobbyn på ett stort hus och upptäcker att det akvarium som en gång i tiden agerade utsmyckning fortfarande är i drift. Växter ger vattnet syre, de stora fiskarna äter de små.

Akvariet är ett eget ekosystem.

Trip blir jublande glad över upptäckten och drar en parallell till sin hemby som hon menar också är ett slutet ekosystem. Akvariet är ett tecken på att det går att överleva i den här nya, karga världen; en symbol för hopp.

Sekunden därefter slår en robot som smugit sig på paret sönder glaset. Fiskarna forsar ut på golvet.

Tillsammans med Trips idylliska framtidsutsikter.

5. Uppstigningen (Metro 2033)

I ”Metro 2033” har undergången kommit och gått. Moskva bombades sönder och samman av kärnvapen för drygt två decennier sedan och de sista spillrorna av mänskligheten bor i tunnelbanan, där de skyddas från strålningen.

Därför känns det så otroligt nervpirrande när man för första gången tar sig upp till ytan i skyddsdräkt och gasmask. De atombombade husen och de bestar som numera hör hemma här spelar förstås in, men än större är att man hela tiden hör sin egen nervösa andning inne i masken. Dessutom ser man på världen genom en lätt immig glashinna, vilket skänker ytterligare tyngd och trovärdighet till situationen. Sinnestillståndet pendlar mellan eufori, skräck och förvirring, och när man slutligen beger sig ner i tunnelbanan igen är känslorna lika ambivalenta. Moskvas totalförstörda gator är en fruktansvärd syn och en fruktansvärd upplevelse – men också precis lika fantastisk.

4. Teddybjörnen (Fallout 3)

Den postapokalyptiska vildmarken rymmer många hemligheter i ”Fallout 3”. En sådan är en kraschad tågvagn några mil utanför Washington. Där kan man bland en massa bråte hitta en teddybjörn inlåst i en kundvagn. En märklig upptäckt – och inget en klåfingrig spelare är böjd att lämna ifred. Men den som väljer att låsa upp kundvagnen och ta teddybjörnen ska inte vara alltför kaxig. Sekunden därpå kommer nämligen en ”super mutant behemoth”, spelets mest skräckinjagande fiende, stormandes nerför kullen, fullständigt vansinnig av ilska.

Någon har ju snott hans teddybjörn.

3. Ganondorfs öde (Zelda: Wind waker)

SPOILER.

Hyrules vackra gröna vidder kom en gång att dränkas av ett vidsträckt hav. De få som lyckades överleva katastrofen samlade sig i små samhällen på öar. Snart var det magiska landet bortglömt.

Men Ganondorf har inte glömt. Faktum är att han i ”Zelda: Wind waker” gör allt i sin makt för att få återse de där gröna kullarna och känna den gräsdoftande vinden igen.

När slutet nalkas och Ganondorf lyckats förena Triforce snuvas han på mållinjen av Hyrules gamle kung, som dömer sitt land att än en gång dränkas av flodvågorna. Det förflutna tillhör det förflutna, endast framtiden rymmer det hopp som kungen önskar.

När så vattnet forsar ner över platån som Ganondorf, Zelda och Link står på är det svårt att inte känna medlidande med ”Zelda”-seriens ikoniska superskurk. Han ville återuppleva ett minne, en dröm, som han fanatiskt klamrat sig fast vid – ödet ville annorlunda.

Link och Zelda beseglas i luftbubblor som tar dem upp till ytan. Ganondorf beseglas i sten och lämnas kvar där på botten av havet. I Hyrule.

2. Att spränga en stad (Fallout 3)

Första gången man träder in i Megaton ryggar man tillbaka en smula, närmast instinktivt. Och inte undra på det. I mitten av staden ligger nämligen en outlöst atombomb. Megaton har byggts upp kring bomben, tillsammans med en sekt som dyrkar den och allt den står för.

En mystisk man ger en snart ett uppdrag som man själv kan välja om man vill utföra eller inte: att utlösa bomben och radera hela staden från Jordens yta.

Gör man som mannen ber om befinner man sig snart på toppen av Tenpenny Tower, några mil bort, och aktiverar en fjärrutlösare. Svampmolnet täcker hela horisonten. Samtidigt som fasan och den okuvliga ångern ockuperar hela ens sinne.

1. Celes hopplöshet (Final fantasy VI)

Halvvägs in i ”Final fantasy VI” går världen under. Den galne narren Kefka sliter den sönder och samman med sina nyfunna, närmast gudomliga krafter. Det gäng hjältar som slagit sig samman för att stoppa Imperiet splittras i de jordbävningar som följer.

När saker och ting stillat sig återfinner vi den före detta generalen Celes med sin farfar Cid på en öde ö. Cid är döende av sjukdom, men kan räddas om spelaren fångar den finaste och spänstigaste fisken till honom. Om man istället negligerar Cid eller ger honom mindre fin fisk dör han.

Och det är då det brister för Celes. Hon står ensam i en värld som härjats till bristningsgränsen. Hon vet inte om någon av hennes vänner fortfarande lever. Hon är framför allt osäker på om det finns något kvar att kämpa för överhuvudtaget.

Så Celes går till den lilla öns klipputsprång, tittar ut över det gränslösa havet och... kastar sig ner mot klipporna. Himlen som tidigare varit helt blå blir svart. Den melankoliska musiken klingar ut. Och en fruktansvärd klump av sorg landar i magen.

Jonas Högberg