Assassin’s creed är bättre än någonsin

Jag lokaliserar snabbt det högsta huset i Boston och klättrar så högt jag kan. Jag vill ha en bra vy över scenen. Connor finner snart en hög skorsten och slår sig ner på dess topp. Han ser ut som en hök på jakt efter byte.

Nedanför mig marscherar rödrockar på gatorna. Hästkärror fulla med hö rullar fram över kullerstenarna. Jag vänder mig mot hamnen och ser enorma skonare torna upp sig mot den blåa bakgrunden. Ett skeppsvarv i förgrunden är i färd med att bygga fler båtar. Jag kastar en blick bakåt och ser de djupa skogarna, fulla av varg och hjort, torna upp sig bakom staden.

Jag älskar den här delen av ”Assassin’s creed”. Varje spel i serien har hittills gjort mig besviken med en sci-fi-historia som bara blir löjligare ju längre den lider. Men vart och ett av dem har också gripit tag i mig och tvingat mig att stanna kvar trots att Desmond får så mycket utrymme. Anledningen är de fantastiska städerna, de livfullt tecknade tidsepokerna och de briljanta historiska personer som porträtteras.

Jag hinner bara spela det i tre timmar, men jag vågar redan nu säga att ”Assassin’s creed III” utklassar sina föregångare på alla tre punkterna.

Ansträngd stämning i Boston

Min spelsession börjar ungefär halvvägs in i handlingen. Året är 1773 och William Johnson är i full färd med att lura av mohikanerna enorma landområden, vilket de ser som en krigsförklaring. Connor Kenway, spelets huvudperson, bestämmer sig för att sätta av mot Boston och be Samuel Adams, ledare av Sons of Liberty och en av den kommande revolutionens nyckelpersoner, om hjälp.

Stadstopografin i Boston är annorlunda jämfört med tidigare spel. Gatorna är bredare och mindre förutsägbara. Många av dem mynnar ut i öppna torg. Husen är högre och takterasser – likt gatorna nedanför – är fulla av vaktpartuller. Jag upptäcker snabbt att byggnaderna inte bara är en kuliss som Connor kan klättra på. I vissa fall där någon har lämnat fönsterluckorna öppna kan han springa tvärs genom. Vid ett tillfälle räddar det mitt liv när en patrull brittiska soldater är mig i hälarna.

Det råder en anträngd stämning i hela Boston. Det är åren efter stämpellagen och de tungt beskattade kolonisatörerna börjar få nog. De trakasseras av skattmasar samtidigt som rödrockade soldater patrullerar gatorna och håller uppsikt över folkklungorna.

Ubisoft har gjort om spelmotorn till ”Assassin’s creed III” från grunden, och även om skillnaderna inte är enorma är de ändå tydliga. Sällan har icke-spelbara karaktärer rört sig så mjukt. Att sitta uppkrupen på ett hustak och betrakta dem medan de går upp och ner längs de ojämna gatorna är ett nöje.

Det dröjer bara några minuter innan jag hamnar i min första närstrid. Connor har lokaliserat Sam Adams och berättar om sina problem när de plötsligt passerar en klunga soldater som är i färd med att misshandla en misstänkt skattesmitare till döds. Det är inte direkt en subtil scen. Jag hinner tänka att jag hoppas att den inte är representativ för hur konflikten skildras överlag.

Inspirerat av Hongkong-action

Däremot är actionscenen som följer när Connor blandar sig i bråket ett enda stort nöje. Det är här jag får en första glimt av stridssystemet. Det går numer att klättra i träd, hänga brittiska soldater från dem med hjälp av repsnaror och använda fiender som mänskliga sköldar för att skydda sig mot skott.

Connor själv är utrustad med ett flintlås som andravapen, men eftersom det laddar väldigt långsamt är det bara användbart i korta stunder. En bättre lösning är att använda pistolen på avstånd och Connors tomahawk när fienderna kommer för nära. En liten symbol dyker upp på skärmen och ger spelaren en möjlighet att kontra deras attacker.

Sekvensen kan förlängas beroende på hur många fiender som gör utfall och kontringen blir i så fall mer komplex till naturen. Där Connor till en början kanske enbart duckar ett sabelhugg och kontrar med ett slag med tomahawken rör han sig istället som en katt mellan fienderna.

Efter att ha nedgjort en av dem lurar han en annan att genomborra en tredje med sin bajonett samtidigt som han tar sig förbi med en akrobatisk rörelse och delar ut ett hugg i ryggen.

Ett vältajmat knapptryck senare plockar han fram pistolen och avfyrar mot en fjärde som fortfarande är sen på att reagera. Allting sker i en enda mjuk rörelse i slow motion.

Det här är actionestetik som luggats rakt av från Hongkong-filmen. Ubisoft tycks lyckas med konststycket att få actionscenerna att se regisserade ut, men utan att kännas så medan man spelar.

Bygg ditt eget samhälle

Ytterligare uppdrag går ut på att spränga handelslaster i hamnen och oskadliggöra utmätare som vill kasta ut folk som inte har råd att betala skatt på gatan.

Allting kulminerar så småningom i det berömda upproret där upprörda amerikanska kolonister dumpar tre skeppslaster te i Bostons hamn som protest mot den brittiska kronan. Connor befinner sig mitt i den historiska händelsen och hjälper till med att både dumpa tekistor och försvara revolutionärer mot framstormande soldater.

Resten av spelsessionen är mer fragmentarisk till naturen. Eftersom jag kastats rakt in i spelet har jag svårt att orientera mig. Jag hinner besöka Homestead, som är Connors eget lilla gårdssamhälle. Några av de människor man stöter på i världen väljer att sluta upp med honom och bosätta sig här. Det finns ett stall, en smedja och ett hus att förvara saker i. Jag finner en jägare skadad i ett dike i närheten. Hon har blivit överfallen av tjuvar. Efter att jag hjälpt henne få tillbaka sina saker bestämmer hon sig för att slå sig ner i Homestead och öppnar en butik där jag kan sälja pälsar och djurhudar som Connor samlar på sig under jaktutflykter.

Jag kastar ett öga på sjöslagen, som är både estetiskt tilldragande och hyfsat underhållande men samtidigt känns en smula onödiga. De är som minispel instoppade i allting, frikopplade från det fria utforskandet i resten av spelet. Connor tar emot uppdrag från olika pirater och handelsmän och ger sig ut till sjöss på ett stort fartyg. Spelarens uppgift är att svänga seglen beroende på vinden och skjuta ner attackerande skepp. Man kan också anfalla fort som står uppradade längs kusten.

Slående vackert

Slutligen beger jag mig ut i vildmarken. Till en början med häst, men så fort jag viker av från den utstakade vägen och stöter på ett träd eller ett klippblock stannar den tvärt. Jag hinner emellertid inte särskilt långt till fots förrän jag finner mig omringad av en flock vargar som gör processen kort med mig.

Skogsmarkerna är slående vackra. Jag har tyvärr ingen aning om hur mycket det finns att utforska i dem eftersom tiden är slut, men ”Assassin’s creed III” känns som ett betydligt friare spel än sina föregångare. Det finns mer att se och göra och världskartan är avsevärt större. Ett problem med ökad frihet i moderna spel är å andra sidan att den riskerar bli irrelevant när allt du egentligen kan göra är att jaga och attackera laglösa. ”Red dead redemption” i synnerhet hade det här problemet. Att ”Assassin’s creed III” har liknats vid det på förhand är oroande.

Däremot verkar spelet leverera på den punkt jag bryr mig mest om. Enormt mycket tid har ägnats åt att gestalta platser och personer ur historien, och det har gjorts på ett respektfullt vis. Här finns ett historiskt narrativ jag knappt kan vänta på att få utforska, och det verkar dessutom vara uppbackat av ett spelsystem som gör det rättvisa.

Och så länge Ubisoft fortsätter hålla den nivån får de gärna fortsätta mjölka serien hur länge de vill.