Ett helt nytt ”World of Warcraft”

Digitala världar åldras snabbt. Sex år, så länge som ”World of Warcraft” har funnits, är lång tid i nätrollspelssammanhang. Och för alla som spelat upp nya karaktärer var det smärtsamt tydligt hur Azeroth hamnat ur led med tiden. Men med ”Cataclysm” – ”World of Warcrafts” tredje tilläggsexpansion – har Blizzard gjort något som ingen nätrollspelsutvecklare tidigare haft vare sig resurserna eller modet att göra. I stället för att bara bygga på ytterligare torn till sitt redan ståtliga slott har de rivit det och bokstavligen byggt upp det från grunden.

Roligare och roligare

Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan längta tillbaka till ”WoW” före kataklysmen. De nya landskapen lever som aldrig förr och inbjuder till nya upptäcktsresor. Små intriger vävs samman med mer episka skeenden i det utvecklade historieberättandet. Och ju mer Blizzard leker, ju mer de låter sina quests handla om att flyga propellerplan eller rulla ett eldklot i bästa ”Katamari Damacy”-anda – desto roligare blir det.

Bästa någonsin

”Cataclysms” enskilda beståndsdelar tillhör ”World of Warcrafts” allra bästa någonsin. Zoner som det egyptiskt inspirerade Uldum, där sfinxarnas hov intrigerar och utgrävningar av pyramider pågår under sanden blandas med de nya rasernas fantasifulla startområden. Ur lärdomar från misstagen från tidigare expansioner kommer heroiska grottor med återfödd värdig svårighetsgrad och raidmaterialet är mer utmanande än någonsin. I sammanhanget känns befogad kritik som problem med föremålsbalans, mindre flexibla talangträd och att Deathwing är träigare än "The Lich king" ändå mest som petitesser.

”Cataclysm” är inte bara en förbättring, utan en förnyelse av spelet. I linje med Blizzards vision kan expansionen knappast bedömas som något annat än det nya ”World of Warcraft” i sin helhet och all sin nyfunna prakt. Och inför vidden av denna makalösa värld som nu genomgått ett elddop kan jag bara häpna.