Därför spelar jag inte ”Battlefield”

Vill jag veta hur en människas blick ser ut när hennes hjärna förvandlas till välling?

Om svenska Dice, Försvarsmakten och utgivaren Electronic Arts får välja är svaret ja.

Redan i det första riktiga gameplay-klippet från ”Battlefield 3” får man se hur en soldat skjuts ner av en krypskytt framför spelarens ögon. Jag har sett sekvensen vid upprepade tillfällen, men den får mig fortfarande att haja till varenda gång. Inte för att våldet i sig är ovanligt grovt för att vara ett spel (det är det inte). Utan för att soldaten som säckar ihop framför mina fötter ända tills nu, när ett litet mörkrött moln slår ut från hans bröstkorg och hans vapen faller till marken, sett så levande ut. För att det känns så obehagligt närgånget, fysiskt – som om jag skulle kunna sträcka ut min hand och ta på det. För att det händer i spelet som, för att låna min kollega Peter Ottsjös ord, är ”så nära fotorealism ett spel kommit”.

Det verkliga kriget

Det finns ingen som sett ”Battlefield 3” som inte häpnat över hur verkligt det ser ut.

Det verkar inte heller finnas någon som ser ett problem i det här.

Att våld är ett centralt tema i spel har sedan allra första början varit en del av paketet. Rymdskepp som löses upp i pixlar har med tiden förvandlats till itusågade demoner och dassigt digitaliserade slagskämpar som sliter ryggraden ur varandra.

Med tiden har våldets närvaro i sig blivit mindre intressant att reflektera över.

Det har istället mer och mer blivit en fråga om vad våldet säger.

Det är en sak att steka seriefigurer med eldbollar, eller att skjuta på fantasifiender med fantasivapen i fantasivärldar.

Ingen blinkar

Att teleporteras till vad som avsiktligt påminner om Afghanistan och Irak, rakt in i krig som i verkligheten resulterat i oräkneliga fall av tortyr, våldtäkt och kallblodiga mord på civila – detta av den ”goda” sidan – är något helt annat.

Ändå blinkar ingen.

Vi är så vana vid att döda alla ”fiender” som ställs i vår väg att det inte verkar spela någon roll vilka motiv spelen förser oss med. Det har visat sig att även vanligtvis starkt USA-kritiska människor gladeligen ikläder sig rollen som soldat på terroristjakt i mellanöstern. Att de kan svälja bilden av amerikanerna som frälsare, trots att de vet att den skrubbats fri från alla obehagliga inslag, paketerats om som Sanningen för 599 spänn. Då glömmer de plötsligt att det här är samma – eller åtminstone samma sorts – krig, med samma aktörer, som de ägnat en stor del av 00-talet åt att protestera mot.

Plötsligt är det bara Spelaren mot Fienden.

Bara ett spel – eller?

Det är bara ett spel, tänker du. Det kanske det är – för dig.

I själva verket är det knappast någon slump att Försvarsmakten, som Spela rapporterade tidigare i veckan, ser ”Battlefield” som ett viktigt rekryteringsverktyg – en länk mellan fiktion och den häftiga verklighet de vill sälja oss. Ett sätt att ”profilera sig” och nå ut till ungdomar. De menar till och med att saker man lär sig i spelet även kan vara till nytta i verklighetens krig. Själva verkar de ha dragit lärdom av ”America’s army”, det långlivade onlinespelet som utvecklats bara i syfte att locka unga människor att ta värvning.

Försvarsmakten säger det inte rakt ut, men ”Battlefield” är det perfekta PR-verktyget för den devis de jobbat enligt sedan den allmänna värnplikten började monteras ner: det är coolt med krig.

Krigsspelen är rena propagandan för det militärindustriella komplexet, i all dess polerade prakt. Kriget förvandlas till en actionfilm utan andra nyanser än svart och vitt (och möjligtvis rött). Vältränade mördarmaskiner, med världens dyraste teknologi och dödligaste hårdvara till sitt förfogande, ställs mot löst organiserade vettvillingar och fanatiker.

Har du det som krävs?

Bilden de säljer

Det är den här bilden Electronic Arts, Activision och Försvarsmakten vill att du ska se framför dig när du tänker på krig. Inte bilden av fattiga, lågutbildade ungdomar som förvandlas till psykiska vrak och skickas hem i kistor. Inte gryniga Wikileaks-klipp som visar hur soldater jublar när de lyckats meja ner obeväpnade civilpersoner från sin tungt bestyckade helikopter. Inte den ständigt stigande siffran på sajten Iraq Body Count.

Både utvecklare och spelare brukar försvara sig med att om filmer ska kunna visa kriget på ett realistiskt sätt, så varför ska inte spel som riktar sig till vuxna människor göra det?

Det är en fråga som bara låter sig ställas om man aldrig sett en krigsfilm i hela sitt liv.

Skillnaden mellan å ena sidan ”Deer hunter” och ”Apocalypse now”, å andra ”Battlefield” och ”Call of duty”, låter sig inte mätas i ord. Det grafiska våldet i spelen har börjat närma sig obehagliga nivåer, men de visar fortfarande inte hur kriget holkar ur människor, hur det hugger av armar och ben, hur det slår sönder familjer och förintar civilisationer. De är för upptagna med att visa att det är kul att skjuta folk i huvudet.

Inte undra på att Försvarsmakten skiter på sig av glädje.

Blodig höst

Men allt jag ser framför mig är människor som dör, och ser ut att göra det på riktigt. Bilder som äcklar mig när de visas på nyheterna ska roa mig bara för att jag har en handkontroll i händerna. Tragedier som utspelar sig på riktigt i en annan del av världen samtidigt som spelutgivarna staplar sedelbuntar.

Det sägs att det kommer bli en blodig höst. Att EA och Dice satsar allt på att knycka kungakronan från ”Call of duty”. Att ”Battlefield 3” har potential att bli årets största spel, i hela världen, oavsett genre och format.

Själv tänker jag hålla mig så långt borta som möjligt när kriget bryter ut.

Kanske har jag helt enkelt inte det som krävs.