”Orimligt likställa interaktiv pornografi med tv-spel”

Nöjesbladets Alfred Holmgren: Rapelay har inte med spelkultur att göra

SPELA

I sin krönika om ”Rapelay” frågar sig Malin Wollin ”vem som köper det här spelet”.

Det kan jag berätta: ingen.

Alfred Holmgren.
Alfred Holmgren.

"Detta måste vara ett utstuderat aprilskämt", skriver Malin Wollin.

Som om "Rapelay" släpptes igår.

Det gjorde det inte. Faktum är att det släpptes för fyra år sedan, i april 2006 (och det var inget aprilskämt då heller).

Det är sedan länge bannlyst både på internationella shoppingsajter som Ebay och Amazon och i hemlandet Japan. Debatten var ett tag intensiv, men den är över för länge sedan. Japanska "utvecklare" av så kallade ”erotiska spel” har frivilligt förbundit sig att tona ner innehållet hädanefter, utan att det behövdes lagstiftas om det.

Det finns flera fundamentala fel i hur ”Rapelay” behandlas av de eftersläntrare i medievärlden som nu försöker piska upp en kontrovers långt i efterhand.

Det insinueras att det här är ett nytt spel.

Det antas att det spelas vitt och brett trots att det aldrig ens var avsett för export utanför Japan. ”Rapelay” är, till skillnad från ”GTA” (det andra spelet Malin Wollin känner till), inte ens en fotnot i spelhistorien. I Sverige är (förlåt, var) det nästan helt okänt. Att koppla ihop det med Bjästa-fallet, där ”en tonåring våldtar en kamrat och blir hyllad trots dom”, är därmed helt absurt.

Rapelay är inget spel

Men det kanske allra största felet är att man överhuvudtaget betraktar det som ett tv-spel, något många – bland andra Malin Wollin – fortfarande tror är en kulturform riktad till barn. Som den kvinnliga spelkritikern Leigh Alexander – en av få i väst som är insatt i scenen för ”erotiska spel” – påpekar så finns såna här produkter inte till för att vara roliga att spela, de finns till för att göra en väldigt specifik grupp människor upphetsade. ”De delar inte hyllplats med ’Super Mario’ och ’Halo’.” Enligt Leighs resonemang är det orimligt att likställa interaktiv pornografi med TV-spel.

Och innan någon får för sig att ”Rapelay” uppfostrat en armé av våldtäktsmän vill jag hänvisa till den FN-statistik som sajten Kotaku grävt fram. Japan har visserligen problem med tunnelbanetafsandet (ett inslag i ”Rapelay”), men bara 1,78 våldtäkter per 100 000 invånare. I Sverige är motsvarande siffra 24,47. I Kanada 78,08.

Väcker fruktansvärt anstöt

Missförstå mig inte. Jag är också människa, och ”Rapelay” väcker även i mig ett fruktansvärt anstöt. Men med faktorerna ovan i åtanke är

frågan vad man egentligen försöker åstadkomma genom att ge det spektakulär exponering i Aftonbladet idag, fyra år efter ”spelets” release. Ingen i Sverige kommer försvara ett våldtäktsspel. Det finns inte till försäljning här. Om man fortfarande inte är nöjd med läget i Japan har jag all respekt för det – men då borde man förstå att det finns bättre angreppsmetoder än att gå i taket i en svensk kvällstidning.

Eller så kan man dra ner persiennerna, hasta ur sig illa underbyggda krönikor och döma ut Japan som ett ”hittepåland”.

Men det låter inte som ett liv jag skulle vilja leva.