Det är upp till oss att sätta ner foten

Mitt största problem med moderna krigsspel är inte det politiskt färgade våldet – utan hur speljournalistiken förbehållslöst hyllar det.

De här spelen reviderar någonting fult och tragiskt till en lek med prestationsbaserade belöningar. Och vi spelkritiker låter det hända. Oftast uppmuntrar vi det så länge leken är rolig. Spelmekaniken är alltid det första som utvärderas i en recension. Därefter kommer produktionsvärdena. Vilka budskap spelen kommunicerar eller vilka stereotyper de förstärker ägnas däremot sällan en tanke. Det senaste decenniet har de här spelen allt oftare framstått som ren politisk propaganda, och vi har svalt den med hull och hår.
 

Speljournalister har ett förbannat ansvar att föra fram den här diskussionen i ljuset. Vi har en skyldighet att granska den här branschen, och den sträcker sig längre än till att bara bedöma huruvida spelen är underhållande att spela eller ej. De som haft möjlighet och utrymme att ställa de svåra frågorna har emellertid glatt ignorerat dem istället.

Vi har så låga krav på vad vi konsumerar att det krävs att Electronic Arts börjar marknadsföra riktiga vapen via sina spel innan folk får upp ögonen. Och det där är ändå bara toppen på isberget.
 

Fjolårets succé ”Battlefield 3” är en enda lång våldsorgie där man skjuter iranier för amerikansk räkning. I nya ”Splinter cell” får spelarna tortera araber för att få ut information. I ”Modern Warfare 2” fick vi avrätta människor på en flygplats – den enda banan i spelet som överhuvudtaget innehöll civila offer.

Speljournalistiken måste våga inse att det här inte är mogen och meningsfull underhållning – och den måste våga göra den åsikten hörd. Om inte vi sätter ner foten någon gång, varför skulle då utgivarna göra det?

Att tycka om spel brukar vara en förutsättning för att få skriva om dem, men egentligen bör det vara precis tvärtom.

För att överhuvudtaget kunna diskutera ett problem måste man nämligen inse att det existerar från början.