Spelvärlden sluter sig – som en sekt
Johan Martinsson: Många vägrar ta till sig kritik utifrån
Den vansinniga våldskavalkaden på E3 bevisade främst en sak – att spelbranschen har blivit så introvert att den inte förstår hur galen den ter sig för en utomstående.
Jag gick i veckor utan att förstå varför jag blev så illa berörd av presskonferenserna på E3 – spelvärldens stora högmässa.
Eller ja, jag förstod förstås att det hade att göra med våldet. Att sitta klistrad vid detta bombastiska spektakel kunde kännas lite som att vara Alex i ”A clockwork orange”, liggandes med uppbända ögonlock framför en snabbt flimrande kavalkad av överdrivna våldsscener. Men samtidigt visste jag att detta inte var nog för att väcka det här obehaget hos mig. Jag tycker att spelvåldet är oerhört långtråkigt och ointressant, men det i sig brukar inte göra mig illa till mods. Jag förvånades inte över våldet på E3. Det var som det alltid har varit och alltid kommer vara. Det var normalt.
Och det var med den tanken som jag förstod anledningen till mitt obehag.
För hur hade dessa presskonferenser tett sig för någon som inte har spel som sitt stora intresse? Jo, antagligen som helt onormala! Här sitter folk i timmar och tittar på en show som enbart verkar gå ut på att digitala människor blir brutalt mördade!
Det obehagliga för mig är just det här. Vad jag tycker är normalt, kontra vad jag hade tyckt vore normalt om jag inte vore en ”gamer”. Det känns ibland som om jag är medlem av en sekt i lightversion. Likt en sekt sluter spelvärlden sig. Den avvisar allt yttervärlden har att säga med ett simpelt ”ni fattar inte”, och har dessutom skapat en alldeles egen, inre, logik. Det finns ingenting underligt med tvåtimmarsshower som mest består av skott i huvuden och knivar i halsar, ingenting underligt i att nästan alla spel går ut på konstant eldgivning.
Den här logiken har tagit den kommersiella spelbranschen väldigt nära ett kreativt självmord, men jag tror att jag vet vad den måste göra för att rädda sig.
Och det är att ta ett steg bakåt, försöka se på sig själv med en utomståendes ögon, tacksamt ta emot när kloka människor (som Roger Ebert) erbjuder sitt utifrånperspektiv, låta spelen bli bedömda med en riktig måttstock istället för en som vi bara har hittat på.
Lämna mörkret i presskonferenslokalerna, och gå ut i verkligheten.
