Skönt att slippa bara skjuta i förstaperson
Johan Martinsson: Älskar inlevelse – hatar att skjuta
Äntligen I spel som ”Proteus” utnyttjas förstapersonsperspektivet – utan att det behöver skymmas av ett vapen.
Jag älskar ”first person” men hatar ”shooter”.
Och äntligen finns det någonting jag kan spela.
Jag har länge haft ett problem.
Anledningen till att jag älskar spel är nämligen den där fantastiska känslan av att vara någon annanstans, i en framfantiserad värld som fått verklig form, som blivit en plats att röra sig i, att leva ett litet liv i. Och de spel där den här känslan är som starkast är otvivelaktigt de som utspelar sig i förstapersonsperspektiv.
Å andra sidan.
Anledningen till att jag hatar spel är att jag tycker att det är så oerhört tråkigt att skjuta på folk timme efter timme. Och tyvärr är inga spel så fullständigt fullproppade av folk-skjutande som de som utspelar sig i förstapersonsperspektiv.
Ett problem, alltså.
Men för några år sedan släpptes den kostnadsfria 3d-motorn Unity, och jag vet inte om det är anledningen, men någonting har i alla fall hänt.
Indieutvecklare gör inte per automatik ”2d-plattformare med en twist” längre. En del gör faktiskt förstapersonsspel. Och många av dem är otroligt fascinerande, underliga och nyskapande.
Kanske har vi, för första gången, de otaliga krigssimulatorerna någonting att tacka för här. De har ju tjatat ut vissa inslag så mycket att de oberoende utvecklarna inte har haft något annat val än att vända sig så långt ifrån dem som möjligt. Och krigsspelsutvecklarnas miljontals-dollar-i-budget-strävan efter realistisk grafik har gjort det omöjligt för de oberoende att ge sig in i den kampen. Så istället har de gått åt andra hållet – kanske det håll där spelmediet har sin främsta visuella potential – och flippat ut fullständigt. De har skapat underbart surrealistiska, abstrakta, söndriga glitchfyverkerier till världar. ”At a distance”, ”Trip”, ”Kairo” och ”Proteus” är titlar där mänsklig fantasi har dragits till sitt yttersta – och jag får vara där, det är förstaperson, jag behöver inte ens skjuta på folk.
”Hatkärlek” var ordet jag brukade använda för att beskriva min relation till förstapersonsgenren. Men i samma sekund som jag äntligen fick slänga ifrån mig mitt realistiskt modellerade maskingevär så hände något fantastiskt. Hatet följde med.
