Våga ställa högre krav på ”mediet”

”Jag kunde inte få henne att gå rakt framåt, än mindre få henne att ducka, sikta och skjuta.”

Financial Times-journalisten Lucy Kellaway spelar vanligtvis inte spel. Men när hon valdes ut som jurymedlem i tävlingen Gamecity Prize bestämde hon sig för att testa.

Hon blev inte imponerad.

Framför allt fanns det vissa titlar – ”Mass effect 3” exempelvis – som hon inte ens kunde spela. Brittiske speljournalisten Jim Rossignol påpekade då att spelmediet inte behöver vara tillgängligt för dem som inte har erfarenhet av det – att vi inte ska bry oss om vad icke-spelare tycker.
 

Han sa någonting där. Han sa ”spelmediet”.

”Medium” är latin för ”förmedlare”. Ett medium är något som förmedlar ett informationsinnehåll.

Och ärligt talat, om vi verkligen vill kalla det här för ”spelmediet” bör vi nog ställa högre krav på dess förmåga att förmedla saker.

För ja, man kan kanske, som Rossignol gör, likställa det arbete som krävs för att kunna ta till sig Proust med det som krävs för att bemästra ”Dwarf fortress” – men samtidigt måste man erkänna att det finns så oerhört många fler ingångar till litteraturen. Så många djupsinniga barnböcker, så många enkelt underhållande men tankeväckande romaner, så många öppna dörrar mot de största verken.

Men när det gäller spel finns inga dörrar. Det finns bara en mur.

”Spelmediet” är det enda som aktivt håller mottagarna borta från dess innehåll. Även de simplaste av dem kräver att man kan hantera en underlig kontrolldosa för att överkomma mängder av fingerfärdighetskrävande utmaningar.

Och jag ska säga en sak. Mycket av det som är dåligt med detta ”medium” är rena kvarlevor. Vi veteraner märker knappt av dem, och därför tror jag att uttrycksformen spel hade kunnat vinna så otroligt mycket på att bli analyserat av kloka människor med andra perspektiv. Som Lucy Kellaway.

Så det sorgligaste är inte att vår mur håller henne borta.

Det sorgligaste är att den även håller oss instängda.