Vi jagar verkligheten – men vill vi ha den?

Innan ”LA noire” föll som en sjunkbomb från folks intressesfär kretsade all förhandshype kring spelet om hur realistiskt det var. Att 32 kameror använts för att närstudera och fånga det mänskliga ansiktets alla små muskelrörelser och nyanser i varje gest vi gör – spel skulle äntligen bli de faksimiler av verkligheten som vi längtat efter.

Istället fick vi se de mest övertydliga överspelade skådisprestationerna utanför din lokala improvisationsteater. Samma öde som ”Mass effect” och ”Fahrenheit” fått genomlida tidigare i spelhistorien.
 

Popkulturens biljett till verklighetsflykt tappar i värde när verkligheten gör sig påmind.

När något inte är som verkligheten, men bara nästan, så blir det en större måltavla för hån än de som inte försöker sig på det. Diskrepansen blottas med all önskad tydlighet. Eller varför tror ni man fortfarande fnissar åt uncanny valley-fenomen som de döda porslinsdockeögonen i ”Polarexpressen”, men inte åt Links likstela blick?

Allt handlar om vilka anspråk man gör: det verkar mer givande att inte försöka alls, för då kan man inte misslyckas.

Det är därför Nintendo fortfarande kan gräva trygghetsguld ur en aldrig sinande åder med nya ”Super Mario”- och ”Zelda”-titlar, spelserier som 2011 fortfarande skördar nya säljrekord utan att lyssna till krav om naturtrohet eller högpresterande hårdvara.

Snarare uppstår folkstormar bara det antyds att Link ska få talade repliker. Skaparen Shigeru Miyamoto fick lugna fansen med att man fortsätter begränsa Links talförmåga för att rösten inte ska stå i vägen av folks egna tolkningar av karaktären.

Vilket skulle kunna förklara varför de reagerade så hätskt på att Samus Aran från ”Metroid” utrustats med stämband: hur understår hon sig att öppna munnen, det våpet!?

Det ligger i spelvärldens genuppsättning att ständigt jaga det verkliga, nästan så att det blivit ett självändamål i sig.

Frågan är bara om vi vill ha det som vi gapar efter – egentligen?