Max Payne 3 rena karaktärsmordet

Max Payne har just skjutit sig genom hela São Paulos polisstyrka och hamnat mitt i ett krutstänkt crescendo på stadens flygplats när en desperat officer skriker till honom: ”Look what you’ve become, Max! Just another terrorist!”

I en enda replik, precis innan han får benet avsprängt och huvudet bortskjutet, hinner han sammanfatta allt som är fel med Rockstars tolkning av Remedys klassiska noirsaga.
 

De två tidigare ”Max Payne”-spelen drevs båda av personliga motiv: att hämnas en mördad familj respektive att rädda någon man älskar. I trean har Payne gjort samma resa som John Rambo – han har blivit en kolonial dödsängel utan annan drivkraft än att nöjt få krama avtryckaren, en vettlös galning i avsaknad av mental kompass, helt omöjlig att sympatisera med.
Det är inte lika mycket karaktärsutveckling som ett kallblodigt karaktärsmord.

Tonträffen i ”Max Payne”-serien utgick förut helt från dess huvudkaraktär, hans själssmärtor och bevekelsegrunder. Vad blir då kvar om man fråntar karaktären sin drivkraft? Ett gigantiskt hål som underminerar allt Remedy byggt upp genom åren.
 

Då spelar det föga roll att ”Max Payne 3” är oerhört snyggt, att röstskådespeleriet och animationerna håller toppklass, eller hur smart scenerierna utformats till skjutbanor. Faktum är att det rentav är omöjligt att bedöma som ett fristående spel. Det är del av en större story lika mycket som ett stycke spelhistoria. Rockstar brukar ses som ett föredöme i spelvärlden, men här har de gjort något som kan skada hela mediet: fördummat och simplifierat en av de få serier som lyckats etablera sig som smart, krävande och revolutionerande, såväl spelmekaniskt som berättartekniskt.
Och när man själv ägnat så många speltimmar åt att mönstra Max Paynes moral blir det svårt att inte ta sveket personligt.