Makten är min

Det kom ett brev.

”Hej Aftonbladet, ni kan få recensera vårt nya spel – om vi får läsa recensionen innan den publiceras.”

Den naturliga reaktionen på ett så fullständigt befängt krav kunde bara bli ett spontant gapskratt. Men jag är tyvärr övertygad om att önskemålet var allt annat än ett skämt. I en bransch där utvecklarnas löner och bonusprogram allt oftare baseras på hur höga betyg som delas ut till deras spel har recensenten fått ett inflytande ingen kunnat drömma om.

Skäms för fyra plus

Sajten Metacritic samlar in spelrecensioner från hela världen, pressar in dem i sin egen snäva siffermall och räknar ut ett snittbetyg – som sedan används som ett definitivt mått på kvalitet.

För spelförläggare är det ett enkelt och effektivt verktyg. De ser spel som produkter, och minsta kritik mot dem – även om den grundar sig i det vi kallar tycke och smak – betyder att produktionsteamet har misslyckats med sitt uppdrag. Allt under 90 på Metacritics 100-gradiga skala likställs med en trasig produkt. Som att man har sålt en cykel med punktering.

Recensenternas värld

Peter Molyneux erkänner öppet att han skäms över att ”Fable III” inte nådde högre än till 80 på Metacritic. Samma siffra – som alltså motsvarar fyra plus i Aftonbladet – gör även ”Gears of war”-producenten Cliff Bleszinski fullkomligt bestört. ”När folk ger ’Gears 2’ högre betyg än ’Gears 3’ blir jag upprörd eftersom jag vet att ’Gears 3’ är bättre på alla plan”, säger han. Och i Bleszinskis värld är det nog sant. För honom är det en självklarhet att ett spel med co-op för fyra spelare istället för två per automatik blir dubbelt så bra.

Men det här är inte Cliffys värld längre – det är vår. Begreppet journalistmakt har letat sig hela vägen fram till den naiva kritikern som egentligen bara tog jobbet för att få gratis spel.