Snygga dueller med coola Lucia

1 av 2
SPELA

”Devil may cry” kom som en frälsning för drygt ett år sedan. Det var intensivt, suggestivt, explosivt och hade bländande vacker grafik och en hänsynslös hjälte i huvudrollen.

I uppföljaren är banorna större och rörelserna fler. Dessutom har huvudpersonen Dante fått sällskap av minst lika coola Lucia.

Men varje nytt inslag har tyvärr en baksida.

Att banorna har växt innebär också att de blivit mindre detaljrika och att man inte tvingas in i strid lika ofta. De nya rörelserna gör kontrollsystemet mer varierat, men man har sällan glädje av att kunna springa på väggar eller skjuta raketer utan väljer att attackera på exakt samma sätt som i föregångaren.

Då känns rödhåriga Lucia betydligt mer spännande. Tills man inser att hennes del av äventyret bara är en något blekare kopia av Dantes uppdrag.

Fast lika ofta som man irriterar sig på onödiga inslag hänförs man av snygga dueller, spektakulära grafiska uppvisningar och några av 2000-talets mest välregisserade actionscener. Och just då spelar faktiskt ingenting annat någon roll.

Tobias Bjarneby