BATEN KAITOS – ETERNAL WINGS AND THE LOST OCEAN

SPELA

Det här måste vara rollspelens ”Spinal tap”.

Helt omedvetet.

Stereotyperna radas prydligt upp: hämndlysten ensam ung pojke förenas med liten styrka rebeller för att krossa det ondskefulla imperiet. Allt utspelas mot en söt sagovärldsfond full av lantgårdsromantik som skulle göra Maud Olofsson knäsvag.

När vi ändå namedroppar vore det konstigt att inte nämna Richard Hobert i de här sammanhangen, dialogen och röstskådespeleriet i ”Baten Kaitos” känns som en hyllning till hans största pekoral.

Addera soundtracket – fylld av stråkar och körer – och ni har den totala klichén.

Ni kanske tycker att jag är orättvis?

Okej, fine, det här är den gängse normen för de flesta traditionella rollspel i dag.

Men jag står inte ut med det längre, utvecklarna måste våga utmana invanda mönster – inte bara sno allt från ”Final fantasy”, döpa om det och slå in i en snygg förpackning. Det är för enkelt.

För obotliga fantaster av genren är det här egentligen ett klanderfritt, gediget rollspel som varar länge.

För oss andra är ”Baten Kaitos” ett parodiskt dokument av en hörnsten i spelvärlden som stagnerat för länge, länge sedan.

Peter Ottsjö