YOSHI TOUCH&GO

SPELA

Dinosaurierna dog ut för 65 miljoner år sedan.

Sedan dess har forskare, arkeologer och Steven Spielberg

bråkat om hur det kunde ske.

Svaret får vi från Kyoto:

De kände ingen rädsla.

Den patenterat töntige Yoshi tutar här – med bebis- Mario på ryggen – oförtrutet framåt med ett dödsförakt vi inte sett maken till sedan den där studenten agerade mänsklig sköld på Himmelska fridens torg.

Avgrundsdjupa hål, flyguys med bomber och andra figurer från den ständigt växande Nintendo-floran gör allt för att stoppa dinosaurien från att ta sig vidare.

Klockor stannar ibland.

Det gör inte Yoshi.

Med styluspennan som enda vapen är den otacksamma

uppgiften att rädda den självmordsbenägne pastellen från

fällorna: dra upp molnbroar, hoppa, fånga baddies i bubblor och ta dem av daga med en svärm av dinoägg.

Nintendos nya heliga treenighet – DS, enkelhet och innovation – sammanfattas utmärkt i den här rara bagatellen.

Samtidigt gnager känslan av att innovationen känns en aning ansträngd. Som i de flesta tidiga titlar till DS är spelet underställt kontrollen, pennan, och inte tvärtom.

Ett av de mest bortglömda och underskattade plattformsspelen hade också Yoshi i huvudrollen. Det har tio år på nacken, heter ”Super Mario world 2: Yoshi’s island” och styrs på traditionellt sätt med knappar och styrkors.

Tvingades jag välja mellan de två är svaret i det här fallet

givet. Det var bättre förr.

Peter Ottsjö