Frihetskänslan håller drömmen vid liv

BOILING POINT

SPELA

Jag har en dröm.

Att spelindustrin en dag skall resa sig ur bojorna som ”Grand Theft Auto”-franchisen slagit den i.

Visst, det är som att klaga på Beatles influens på populärmusiken, men – och det här är viktigt – behovet av motreaktioner inom popkulturen är konstant.

På samma sätt måste det därför komma en värdig utmanare inom shootergenren som inte har ett ratat ”GTA”-manus putande i khakishortsen. Men, nä – inte den här gången heller.

Det smått freudianska komplexet för Rockstars gangstasimulator – och, till viss del, ”Mercenaries”, som i sin tur var ett ”GTA” i Nordkorea – tar sig i ”Boiling Point” uttryck på flera sätt. Bortsett från gängtillhörigheter, fordonsscener och vässbara egenskaper, så är det filosofin om det ickelinjära som känns igen mest.

Spelet utspelar sig på en skarvlös yta om 250 kvadratkilometer skrevsvettig sydamerikansk djungel. Överhuvudtaget känns det väldigt omfångsrikt. Problemet är bara att fylla det med något. Problemet är bara att dialogen är handikappad. Att grafiken är likstel. Att kontrollerna känns bedövade. Soundtracket en blaskig Tex Mex-röra.

Men summan är större än de kackiga delarna. Frihetskänslan och upptäckarlustan lyckas kavla ut ojämnheterna hyfsat.

Någonstans, bortom Rockstar-ribban, skymtar Ljuset.

Drömmen lever vidare.

Kristofer Ahlström