Underhållande lekstuga

Crackdown är en frälsare som upprepar sig för mycket

SPELA

Det är förrädiskt.

”Crackdowns” första timme är en tinnitustriggande kakafoni av röriga shootouts på öppna gator. Det finns inget som minner om att sandlådespelen förflyttat sig in i den nya generationen, bortsett det briljanta visuella handlaget.

Sen kommer förvandlingen.

Den sker på två nivåer; din egenskapsboostade supersnut får krafter nog att hoppa fram över takåsar, iscensätta granatexplosioner med dominoeffekt, sparka bilar av vägen och så vidare i en till synes oändlig ström av nya möjligheter. Vilket i det vidare perspektiv gör att man plötsligt betraktar ”Crackdown” som genrens frälsare, som friare än alla ”GTA” tillsammans.

Men efter sju, åtta timmar vänder utvecklingskurvan neråt igen. Kreatören David Jones har byggt en underhållande lekstuga – men inte fyllt den med tillräckligt innehåll. Leken blir upprepning och upprepning är tråkigt.

I fem timmar är ”Crackdown” världens bästa spel.

Det är inte alla som lyckas med det.

Peter Ottsjö