Ett hårt bultande zombiehjärta

”Dead rising” är smart, snyggt och kul

SPELA

Om ”Dead rising” var en förstärkare skulle den gå till 11.

Efter 15 minuters speltid klyver jag min första Flying V-gitarr över pannbenet på en zombie. Jag har svårt att se en bättre kvalitetsgarant än så.

”Dead rising” är inte lika mycket ett spel som det är ett övertrasserat referenskonto, ett verk framavlat genom blod och slem och ett hjärta som bultar så hårt för zombiegenren att alla måste lyssna.

Bara storyn: en stad i karantän, överhopad av hasande odöda, en galleria, en zombieslakt som bara begränsas av din egen driftighet (gräsklippare!) till tonerna av utkavlad muzak.

”Dead rising” är släktforskning i den rastlösa möllan under George Romeros och Sam Raimis släktträd. Det är ”Evil dead”, ”Dawn of the dead”, ”Braindead”. Det är gatlopp genom en miljonzombiemarsch och det är givetvis smart, snyggt, kryllar av tarmvriden humor. Bortsett från de lökiga eskortuppdragen och bristen på sparmöjligheter så är det den bästa zombiefilm du kommer spela i år.

Och du kan lobotomera dem med cd-skivor.

Bara en sån sak.

Kristofer Ahlström