Kommersiell expert – och spelamatör

Liza Marklunds ”Dollar” är ett magplask med ålderdomlig spelmekanik

SPELA

Liza Marklunds debut i spelvärlden är ett modernt ”Cluedo”.

Det springer rakt ner från Edgar Allan Poe, Sherlock Holmes, ”Mord och inga visor”, ”Cruise for a corpse” och ”CSI”.

Inga taskiga förebilder.

Och det här kriminaldramat inleder lovande; ett spektakulärt mord på en känd kvinna, ett pärlband misstänkta med olika motiv och ett spindelnät av relationer, svartsjukedraman, svek och grov organiserad brottslighet.

Marklunds manus får draghjälp av hennes kända fiktiva journalist Annika Bengtzon (och röster av bland andra Helena Bergström, Gustav Hammarsten och Katarina Ewerlöf). Men i övrigt målar hon förutsägbara schabloner med ”Skrot-Nisse”-estetik.

Och än värre: spelmekaniken har sprungit 15 år tillbaka i tiden.

Peka-och-klicka-genren är nödvändigtvis inte av ondo, men här är den bara en transportsträcka för berättelsen. Den enda utmaningen spelaren, i rollen som polisutredare, serveras är att klicka med musen på rätt ställen. Allt, utom de utdragna förhören, sköter spelet självt; obduktioner, husrannsakan, brottsplatsundersökningar. Sätt en stämpel i ett protokoll och invänta resultatet, det är så linjärt och rakt och endimensionellt att alla vattenpass i världen nu tagits ur bruk.

Och till slut klappar hela projektet ihop; musiken som loopas efter typ tre sekunder i all evighet, dramaturgins uppenbara kontinuitetsharakiri (förhörsledaren ställer frågor som den inkallade redan svarat på) och röstskådisarnas misslyckade kamp mot bitvis fånig dialog.

En hårt stajlad Liza Marklund tittar fram under lugg på omslaget, hennes namn i stor stil.

En kommersiell expert.

En spelamatör.

Elementärt, käre Watson.

Peter Ottsjö