Smart spelmekanik och grafiska excesser

Splinter cell: double agent ställer spelaren inför etiska vägskäl

SPELA

Spelvärlden har försökt kasta moraliska dilemman åt vårt håll förut.

Men få har lyckats träffa solar plexus lika hårt som träbocken Sam Fishers senaste kurragömmalek. Scenen med den bakbundne, knäande, blödande, förnedrade Cole Yeager är ett bevis i koncentrat för det påståendet.

Yeager har en kula med sitt namn på.

Fisher, nyutexaminerad dubbelagent, håller i pistolen.

Du väljer. Avrättar du Yeager? Eller matar du den smutsiga betongen bredvid?

Fjärde delen i ”Splinter cell” är fullklottrat av den sortens etiska vägskäl. Det är inte helt avgörande för storyns utveckling men tvingar ändå in spelaren i, för spel rätt sällsynta, egna moraliska uppgörelser.

Att ”Double agent” sedan spottar fram den här Tom Clancy-seriens bästa stunder både vad gäller smart spelmekanik och grafiska excesser gör ju inte direkt saken sämre.

Däremot kommer förhandssnacket om Sam Fishers nyvunna karisma på skam, på en charmskala från noll till noll är han Keanu Reeves.

Men då trumfar Ubisoft fram ett av årets bästa flerspelarlägen i stället.

Då får Fisher viskmorra plattityder bäst han vill.

Peter Ottsjö