En värdig uppföljare

Bara finjusteringar i Guitar hero 2

SPELA

Rockism. Egentligen är det ett skällsord.

Ett sätt att nedlåtande kategorisera arketypisk rock med alla dess konserverade, gubbmagade och skäggiga värderingar.

Men allt det där hamnar i periferi när fingrarna sluts kring greppbrädan.

”Guitar hero” skapade, trots sitt maskulina tilltal, en brygga till den absolut viktigaste demografiska gruppen: icke-spelarna. Jag har fortfarande inte träffat någon som inte genast hypnotiseras av powerchords, tonbändande och rockposer.

Enda nackdelen är att överraskningsmomentet är borta.

Så RedOctane gör vad man gör med ett vinnande koncept: finjusterar.

Låtlistan är moderniserad (nåja) och utökad, fler karaktärer har adderats och tillägget att kunna samarbeta – bas och gitarr – på en låt är välkommet, men inte ögonbrynshöjande.

Det är en rätt enkel utväg, men å andra sidan vore det dumt att försöka ändra på ett så från början briljant format – till och med Spinal Tap-humorn är bevarad, ända ner till Stonehenge-scenen.

”Guitar hero 2” är med andra ord en värdig uppföljare, med betoning på ”uppföljare”. Tänk Slayer.

Tänk ”Divine intervention” mot ”Reign in blood”.

Kristofer Ahlström