Ljudet får dig att kapitulera

Lost planet: Extreme condition är inte smart – men värmande

SPELA

Karaktärer, story, till och med vapendesign.

Allt det där är statistroller.

I en äkta shooter spelar ljudet huvudrollen.

”Lost planet” är inte ett spel som kan skryta med en engagerande historia eller ett nyskapande koncept – upplägget är så anakronistiskt att somliga hävdar att det inte skulle kännas malplacerat i 1989.

Scenariot är en blandning av filmerna ”Starship troopers” och ”Day after tomorrow”; du springer från punkt A till B på en arktisk tundra och smäller på feta skalbaggar.

Men det är som sagt inte det viktiga.

När högtalarmembranen svettas fram visslande rakter, vinande snålblåst och dånande maskingevärsduetter är det bara att kapitulera.

När fienderna börjar anta kolossproportioner från något som egentligen bara kan födas i Fumito Uedas bakhuvud är det bara att falla på knä.

”Lost planet” är inte smart, det är inte varierande, kuta och skjuta-mallen sitter som ett fodral.

Om än ett väldigt värmande sådant.

Kristofer Ahlström