Absurd slakt

Ninja gaiden II är en frustrerande och utmanande orgie i osmakligheter

SPELA

Jag hoppas att FN:s generalförsamling inte tänkt gå på semester riktigt än.

Tomonobu Itagaki – Team Ninja-bossen som gärna poserar med katanasvärd, läderjacka och solglasögon inomhus – har kallat ”Ninja gaiden II” ”världen bästa actionspel”. Hans studio är inte känd för sin finkänslighet (eller blygsamhet), men ”Ninja gaiden II” trappar upp deras sedvanliga orgie i osmakligheter till en absurd slakt som utan ansträngning seglar över ribban för folkmord. Slagfälten man ödelägger liknar ångande massgravar när mästerninjan Ryu Hayabusa svingat och snurrat sina svärd som en hårddrillad tamburmajor rakt genom väggen av fiender.

Men till skillnad från storyn - om sabeltandade drakdemoner, cyberninjor och CIA-agenter i underkläder - behöver man inte bedöva nervcentret med botox för att stå ut med blodbadet. Fontänkaskaderna är så överdrivna, våldet så kliniskt och orealistiskt, att man roas snarare än äcklas när Ryu hugger av lem efter lem tills fienderna ser ut som romerska statyer utan armar och ben. Själva spelandet flödar också lika oförhindrat som blodet ur fiendernas kroppar. Vapenurvalet bäddar för ett brett utbud av spelstilar, kontrollen sitter tajtare än Ryus catsuit, striderna är blixtrande uppvisningar i akrobatik och dynamik.

Tyvärr är det så frustrerande utmanande – och inte alls lika välavvägt som sin fulländade föregångare – att man bara väntar på en resolution som klassar ”Ninja Gaiden II:s” svårighetsgrad som brott mot mänskligheten. Ännu värre blir det av den ojämna klassen på fiender, bossar och banor.

Jag vet inte riktigt vad som krävs för att man ska kunna svälja alla brister och se det här som genrens krona.

Jag antar att man måste ha skygglappar.

Eller solglasögon.

Alfred Holmgren