Spelaren är allsmäktig

I Spore styr man livet

SPELA

”Jag är en ond och skoningslös gud.”

Så börjar popkulturjournalisten Chuck Klostermans artikel om vardagssimulatorn "The Sims". En artikel som senare mynnar ut i en intervju med dess skapare Will Wright.

Men beskrivningen av spelaren som allsmäktig – och i mitt fall sadistisk – stämmer lika bra in på Will Wrights senaste verk, "Spore".

Man skulle kunna säga att Will Wright är en enveten visionär.

Man skulle också kunna säga att han är besatt.

För alla hans spel, från "Sim city" via "Sim life" och "The sims", har handlat om att manipulera sin omgivning med gudomliga ingripanden. I "Spore" styr man Livet självt.

Allting börjar med en encellig varelse i ursoppans DNA-häxbrygd. Genom att äta andra varelser växer din skapelse och muteras genom celldelning och får nya egenskaper: bättre svans för snabbare simning, till exempel.

Sen fortsätter det i en spurt nedför tidsaxeln. Och för varje fas i utvecklingen, varje pinnhål av evolutionen, zoomar spelet ut lite mer och gör perspektivet ännu större. Resurshanteringen går från att jaga föda till att utvinna naturtillgångar. Men eftersom jag är en ond och skoningslös gud låter jag min ras formas till blodtörstiga våldsdyrkare. Varje annan varelse och stad utplånas. Till sist basar jag över ett självdestruktivt samhälle där de enda civilisationsframstegen är militära och mina invånare bokstavligen sjunger lovsånger till atombomben.

Jag har skapat ett ondskefullt och skoningslöst folk.

Och jag ser att det är gott.

Kristofer Ahlström