Blodig underhållning – som går på rutin

Mercenaries 2: World in flames omdefinierar inte sandlådegenren

”Mercenaries 2” omdefinierar inte sandlådegenren, utan levererar blod, smuts och underhållning – på rutin.
”Mercenaries 2” omdefinierar inte sandlådegenren, utan levererar blod, smuts och underhållning – på rutin.
SPELA

För ett år sedan meddelade Electronic Arts att de köpt utvecklarna Bioware och Pandemic för svindlande 860 miljoner dollar. Bioware – superstudion bakom ”Mass effect” – lär betala för sig med sitt kommande monster-RPG ”Dragon age”. Pandemic å sin sida har främst det evigt utlovade, ständigt försenade, aldrig särskilt efterlängtade ”Mercenaries 2” att falla tillbaka på.

Det visar sig snart att det kommer bli en ganska hård landning.

”Mercenaries 2” måste vara världens lättaste spel att marknadsföra – man spränger typ en massa skit och snor bilar – förutom möjligtvis i Venezuela, dit den inte helt okontroversiella handlingen förlagts. Det är här som spelets posterpojke, den Peter Stormare-castade tribalvikingen Mattias Nilsson, ser sin chans att bygga ett berg av pengar i efterdyningarna av en statskupp.

Titeln som enligt pressreleaserna skulle ”omdefiniera sandlådespelet” går dock mest på rutin: man utför sina förutsägbara ”GTA”-uppdrag samtidigt som man låter sin lojalitet pendla fram och tillbaka mellan de fraktioner som betalar bäst. Visst är det smutsigt, blodigt och – trots att det inte är något för den som vill ha sina actionspel al dente – bitvis brutalt underhållande när man regnar eld över halva Venezuela. Föregångarens undertitel ”Playgound of destruction” hade suttit fint på omslaget även denna gång.

Men EA:s enda hopp om att på allvar utmana Rockstar på Rockstars hemmaplan är alltjämt att lägga ”GTA”-utgivaren Take Two i varukorgen nästa gång de shoppar spelhus.