Mer solidaritet – mindre splatter

SPELA

Vi håller inte varandras händer.

Men det känns så.

Alla tillkortakommanden. All bitterhet och all sorg. Alla gånger man fått med sig en QP i stället för en McFeast i påsen.

Internet är som en tsunami av skrik människor kvävt inom sig lite för länge.

På forum och bloggar vädras konflikträdslor och gamla självsvek ut. Näthatet puttrar i en kokande gröt av ord.

Men den digitala revolutionen kan hoppfullt nog fungera på rakt motsatt sätt. Den insikten når mig samtidigt som jag sätter en gevärskolv i skallen på en zombie.

Spelvärldens existens på nätet har tagit samma väg som forumen. Tävlingar och flerspelarmatcher i ”Halo” och ”Call of duty” blir ofta ett lexikon över könsord, svordomar och personangrepp. Det har gått så långt att Microsoft tagit patent på en teknik som kan censurera språket.

Man kan förstås tillämpa sin egen censur. Slå av ljudet från alla som tycks drabbade av ett ostoppbart Tourettes-syndrom.

Men det mest effektiva botemedlet är att samarbeta.

Det ligger kanelbullar på ett fat precis utanför konferensrummet. Stämningen är därefter, uppsluppen. Under dämpad belysning står vi vid varsin skärm, ett gäng speljournalister med varierande grad av handsvett.

Vi testar nya ”Left 4 dead”, ett verk man skulle kunna avfärda som en simpel zombiemassaker.

Men det är bara halva sanningen.

”Left 4 dead” handlar mer om solidaritet och omtanke, än blod och splatter. Spelet är konstruerat så att fyra personer ska samarbeta för att överleva. När en av oss stupar måste de övriga rädda honom. Och varje gång det händer är vår ”alla-för-en”-spontanitet riktigt rörande.

Den sortens automatiska empati man ibland tvivlar på att man besitter.

Samarbete är en trend som går igen i snart sagt varje spel. ”Gears of war 2”, ”LittleBigPlanet”, ”Resistance 2” och ”Call of duty: World at war” är bara några färska exempel.

Och spelens nya kollektivism kanske inte löser världsfreden. Det lär inte ens bromsa näthatet. Men det är åtminstone en snällare parallellvärld.

För även om vi inte håller varandras händer känns det så.

Ibland är det precis lika värdefullt.