Här är spel ett folknöje

1 av 12
Dussintals exemplar av de populäraste spelen radas upp för att framkalla besökarnas tävlings-instinkter.
SPELA

TOKYO. 30 år har gått sedan arkadspelet ”Space invaders” orsakade myntbrist i Japan.

Fenomenet slog rot i den japanska folksjälen och fortplantade sig snabbt över hela världen. Människor vallfärdade till arkadhallarna.

Men det senaste decenniet har de nästan ödelagts, inte minst i Sverige. Konkurrensen från exempelvis Nintendo och Playstation har fått spelarna att stanna hemma.

Vi skickade Nöjesbladets Alfred Holmgren till speltokiga Tokyo för att inspektera arkadbranschens sista utpost.

Där visade det sig snabbt att ryktet om spelhallarnas död i själva verket är kraftigt överdrivet.

Dånet slår nästan omkull mig.

Det är som att gå in i en kompakt vägg av spruckna jinglar, hårdrock och hurrarop. Syret verkar ha ersatts av cigarettrök och det svider i ögonen när de försöker vänja sig vid mörkret.

Sedan ser jag dem. Rad efter rad av spelare som med ett behärskat raseri rycker, hamrar och sliter i knappar och spakar. Knappt ett ord yttras. Mellan matcherna vaknar de upp för att bombardera sina belöningssystem med nikotin och flytande socker innan de fortsätter framkalla blixtrande kedjor av sparkar och slag på skärmarna.

Välkommen till Shibuya Kaikan, en av Tokyos mest anrika arkadhallar.

Fem våningar fyllda med hundratals spelmaskiner som blinkar, larmar och skriker efter uppmärksamhet. Om de kunde skulle de kasta sig efter dig och tvinga ner dig i sätet.

Inte för att det behövs med den här publiken. Här bankar skolflickor på taikotrummor, biffiga killar stilar med plastgitarrer, gråsprängda affärsmän spelar mot pojkar som skulle kunna vara deras barnbarn.

I Japan är spelandet en folkrörelse lika mycket som fotbollen i Sverige. Det är viktigt att komma ihåg att kawaii – gulligheten och kärleken till det barnsliga – är en nationell besatthet som inte avtar när puberteten gör det.

”En del av japansk kultur”

På Shibuya Kaikan är spelarnas åldrar spridda som ett hagelskott från höften. Bland de sammanbitna ungdomarna i sina skoluniformer träffar jag Taboshi Ryoji – 30 år gammal, datoringenjör och en jävel på ”Virtua fighter”.

– Jag har spelat arkadspel i 20 år. Det är många i min ålder som gör det. Jag kommer hit efter jobbet, det hjälper mig släppa ut min stress.

När jag berättar om det sociala stigmat spelandet kan föra med sig för vuxna i Sverige blir han upprörd.

– Så är det inte alls i Japan! Spelen är en del av japansk kultur, det är inte alls konstigt att spela i min ålder. Alla spelar tillsammans. Här ses det inte som märkligt eller dumt.

– Jag spelar fem dagar i veckan, säger Yusuke Kito och matar maskinen med ett mynt till.

Kito, en mekaniker som rest 26 mil för att delta i en spelturnering, lägger nästan 5 000 kronor på sin hobby varje månad. Det är inte svårt att förstå varför ”Space invaders”, den första riktigt stora arkadsuccén, svalde nästan alla landets 100-yensmynt.

”Jag måste spela här”

Den atletiska aspekten är närvarande på ett helt annat sätt än i Sverige, där arkadspelen reducerats till kuriositeter i biljardhallar och på nöjesfält. Japan har rykte om sig att producera flinkfingrade underbarn som fostrats i spelhallarna i stället för på fritids och ungdomsgårdar.

– Jag är här fyra gånger per vecka. Jag måste spela här, mina föräldrar protesterar annars, berättar 17-årige Okubo Noyumi.

Det märks – han har inte ens spelat ”Drummania” i ett år men ser redan ut som om han tagit trumlektioner sedan han föddes. Framgångarna i arkadhallen är så viktiga att han säger sig inte ha tid med riktiga instrument.

Det var spel som just ”Drummania” som låg till grund för den våg av musikspel som just nu gör enorm succé i väst. Men respekten är inte ömsesidig. När jag frågar Okubo om han provat ”Guitar hero” eller ”Rock band” ser han ut som ett frågetecken.

Förbjudet för killar

En bit bort från proffsspelarna breder ett glittrande ghetto av purikura-bås ut sig – små fotoautomater där man kan lägga till lustiga hattar och annat på sina utskrifter. Jag känner mig som om jag gått från Transformers- till Barbie-avdelningen på Stor & Liten, muskler och vapen byts ut mot rosa hjärtan och bakelser. I många arkadhallar finns skyltar som på trasig engelska förklarar att det är förbjudet för ensamma killar att beträda vissa våningar. Jag minns plötsligt att det här är landet som tvingats sätta upp lappar i tunnelbanan med texten ”att tafsa är ett brott”.

Men det är inte i det avgränsade tjejreservatet jag finner 16-åriga skolflickorna Sayaka Nishijima och Sairi Aikawa. Utan vid blodiga skräckspelet ”House of the dead 4”.

– Vi är här några gånger per vecka. Våra föräldrar oroar sig, de tror inte att arkadhallen är ett tryggt ställe! Haha. De har dålig image, spelhallarna. Många ”farliga” ungdomar som typ slåss i skolan kommer hit.

Jag nickar, låtsas att hela situationen är lika naturlig för mig som för dem. Sedan går jag bort till en växlingsautomat, spräcker en tusenyensedel, fyller näven med kalla mynt. Testar att stoppa dem i en spelmaskin tjejerna rekommenderat.

Och mycket riktigt.

I Japan blir det aldrig game over.

FAKTA

FEM ARKADSPEL DU ALDRIG KOMMER ATT FÅ SE I SVERIGE

Taiko no tatsujin

Ett lika självklart inslag i den japanska arkadhallen som ”Guitar hero” och ”Singstar” är på svenska förfester. Mycket av behållningen sitter i den mäktiga, mullrande känslan när man bankar fram rytmen till popmelodier på den stora taikotrumman. Publiken blir tät kring de duktigaste spelarna; tar man över efter ett proffs tunnas den snabbt ut.

Half-life 2: survivor ver 2.0

”Half-life”-spelen är kända för sin strama estetik och återhållsamma berättande. Information som tydligen inte nått fram till Japan. ”Survivor” styrs oortodoxt nog med två stora flygsimulatorstickor och pedaler. Den dämpade originalstoryn har reducerats till snabba brottstycken som pyntats med enorma pilar, mätare i alla regnbågens färger och dialogrutor som säger HIT! och DEFEAT! när man skjuter fiender. Tänk dig om ”Schindler’s list” skulle tolkas av Cartoon Network.

Silent hill: the arcade

”Silent hill”-spelen brukar kallas de läskigaste någonsin. Särskilt obehagligt blir det dock inte att ställa sig i denna lilla mörklagda hytt och plocka upp plastpistolen medan sjuksköterskor och mördarkaniner radar upp sig framför siktet.

Gundam: senjou no kizuna

Till och med med japanska mått mätt en vansinnigt påkostad pilotlicens och plasmaskärmar som visar kriget från olika vinklar medan man köar. Sedan sätter man sig i en stor plastkokong, halvt omsluten av en välvd panoramaskärm och ger sig med svärd och missiler på motståndare från hela Japan. Det är en imponerande känsla att lätta från marken och känna dånet under sätet när man slår ner i gatan. Men trots det mäktiga kabinettet är själva spelet mediokert.

Typing of the dead

Legendariskt ostiga pistolspelet ”House of the dead 2” – med tangentbord. Långa stavelsekombinationer spottas upp på skärmen, varje bokstav man hinner hamra in resulterar i en avfyrad kula. En bit in blir det helt sanslöst (”nihondemosanbonnoyubinihairuhazu”). ”Type or die!!” säger spelet, men mest gör man både och i lika doser.

ARKADSUGEN?

Alternativ A: köp en biljett till Tokyo för mellan 6 000 och 8 000 kronor. Ladda fickorna med yen-mynt och ta tunnelbanan till Shibuya eller Akihabara.

Alternativ B: Köp ett arkadkabinett på Ebay. Glöm de nyaste, vräkigaste spelen och satsa på ett multikabinett, typ Astro City, som det sedan går att byta spel i – samma princip som med en vanlig spelkonsol. Tänk dock på att fraktkostnaden blir astronomisk hur du än gör.