Ängsligt lågvattenmärke

Need for speed undercover lever bara på sitt namn

SPELA

Man kan leva länge på sitt namn.

"Need for speed", som alltid säljer i drivor, har gjort det i vad som känns som ett sekel.

Det årligt återkommande racingspelet nådde sitt lågvattenmärke med fjolårets "Prostreet". Trodde vi.

Men "Undercover" är inte bara sämre, det är årets mest spektakulära frontalkrock.

Mest av allt känns den här upplagan oerhört ängslig. I skuggan av "Burnout paradise" har utvecklaren EA Black Box återvänt till en öppen spelvärld – utan att veta vad de ska göra av den. Tri-City – en fri tolkning av den amerikanska västkusten – är omfångsrik men helt renons på liv och variation. Och till skillnad från upptäckarglädjen i "Burnouts" Paradise City finns här ingen poäng med friheten. Alla tillgängliga tävlingar är markerade på en karta, startfållan är bara ett knapptryck bort. Än värre blir det när man upptäcker att staden spärras av under flertalet av loppen, alternativa rutter är inget alternativ.

Tävlingsmomenten är många, men få av dem är något annat än budgetfläsk. Det är åtminstone måttligt roande när spelets många "tjuv och polis"-jakter tar vid, i synnerhet i flerspelarläget. Online, mot mänskligt motstånd, slipper man också frustrationen över att man alltid vinner gatustriderna efter första kurvan; "Undercover" är mindre utmanande än att slå på teven.

Allt ramas in av en banal historia om streetracinggangsters koppling till organiserad brottslighet.

Men det spelar ingen roll.

Nästa vecka hittar vi troligtvis "Need for speed" på försäljningstoppen.

Och framgångarna lär inte få Electronic Arts att tillsätta en haverikommission.

Peter Ottsjö