Eldstriderna är formidabla

Killzone 2 lockar

”Killzone 2” är ett av årets viktigaste spel till Playstation 3. Det har föregåtts av en massiv hajp som i mångt och mycket handlat om dess grafiska kvaliteter.
”Killzone 2” är ett av årets viktigaste spel till Playstation 3. Det har föregåtts av en massiv hajp som i mångt och mycket handlat om dess grafiska kvaliteter.
SPELA

Teknologi är ett glittrande lockbete.

Jag parafraserar reklammannen Don Draper i tv-serien ”Mad men”. Draper har insett att det inte är prylar han ska marknadsföra. Hans kunder ska sälja drömmar. Människors drömmar och hopp och förväntningar ska väckas i en slagkraftig formulering.

Just detta har ”Killzone 2” kommit att motsvara i spelvärlden.

På en mässa för fyra år sedan visade Sony och utvecklaren Guerilla en trailer för spelet. Det var kaotiska scener ur ett krig och det liknade ingenting vi tidigare sett. Detta överdådiga visuella fyrverkeri skulle Sonys senaste spelmaskin kunna klara av om ett par år, fick vi veta.

Så föddes drömmen om Playstation 3. Om vad teknologi kan bjuda oss i framtiden, om hur tv-spel kan se ut.

Och när man nu youtubar sig tillbaka till sommaren 2005 står det klart att slutresultatet ligger väldigt nära visionen.

Men detta fokus på teknologiska landvinningar gör ”Killzone 2” till en splittrad upplevelse.

Å ena sidan är detta en bortslarvad berättelse. Den amerikanska invasionen av planeten Helghan saknar exempelvis inte beröringspunkter med samtida och verkliga konflikter, ett faktum holländska Guerilla inte gör något vettigt av. Dess karaktärer är nästan som parodier på spelvärldens redan tillplattade schabloner. Ett ”fuck” eller ”shit” eller plumpt pubertalt skämt väntar ofta mellan kulkärvarna.

Lika förutsägbar och utmattande tråkig är understundom både miljöer och speldesign. Det är nästan skrattretande när man står i något som liknar en container i denna dystopiska värld av matta färgskalor och hör uppmaningen ”take out that rpg!”.

Och då är vi tillbaka vid teknologin.

De stötvisa och till synes ändlösa eldstriderna med den gasmaskförsedda naziliknande fiendearmén är formidabla. Här bygger grafik och ljud – tillsammans med en oerhörd detaljrikedom – ett svårslaget krigskaos. Ett akut presens infinner sig, paniken måste tvingas ner och ett snävt synfält ger en känsla av vanmakt och klaustrofobi. Att Helghast-soldaterna dessutom – ofta överraskande intelligent – omgrupperar, tar nytt skydd och flankerar förstärker inlevelsen.

”Killzone 2” var drömmen om Playstation 3.

I praktiken fick vi ett bra men oerhört traditionellt krigsspel.

FAKTA

Därför får Killzone 2 ➕➕➕➕

Tro inte att vi glömt den stora triumfen för ”Killzone 2”­: flerspelarläget. Utan detta hade vi bara delat ut tre plus.

Multiplayerläget sker i ett furiöst tempo. När två lag möts avbryts inte matchen efter exempelvis ”Body count” eller ”Search and destroy”. I stället går ett spelläge sömlöst över i ett annat. Det ger variation och fart och är mycket underhållande. Dessutom har Guerilla snott de bästa idéerna från samtida multiplayermästare. Här finns ett rollspelsliknande avancemang för den som investerar mycket tid (”Call of duty 4”), olika truppklasser (”Team fortress 2”) och ett communitytänk som påminner om ”Halo 3”.

Och bortom krav på story och djup kommer också det audiovisuella bombardemanget verkligen till sin rätt.