Guldglans i pubertetsröran
Devil may cry 4 är storslaget vackert – machismo till trots
ACTION Det bästa med det här spelet är egentligen det sämsta.
I all sin enkelhet är nämligen ”Devil may crys” storhet svår att förklara.
Spelmässigt domineras det av ett upplägg som uppfyller alla fördomar kring tv-spel som hjärnslött fingerskavande. Det är dessutom kanderat av tärd technorock, störig machismo och försnacket kring ”Devil may cry 4” har handlat mindre om den nya huvudpersonen Nero och mer om den mörkhyade Glorias avsaknad av trosor.
Lustigt nog är det också i pubertetsröran man hittar guldglansen.
När spelmekaniken vecklar ut sig likt en böljande skinnrock blir det en tajt koreograferad showdown av turer, kombinationer och tajming (särskilt med nya vapnet ”Devil bringer”). Humorn är så medvetet fånig att Dante verkar fått kramp med tungan i kinden.
Men framförallt är det storslaget vackert, oavsett om det är rostiga hamnkvarter i eftermiddagssol eller råkalla stenslott.
Spelvärlden är ju aldrig så skön som när svärden skär i sicksack genom Mary Shelleys mest gotiska drömmar.
