Need for speed: Shift

SPELA

<p>Medelvägen är i sanning gyllene.</p><p class="noIndent">Den leder ju rakt in i spelarmassornas hjärtan.</p><p class="noIndent">Sedan 1994 har den trafikerats av ”Need for speed”-serien; 14 racingspel som varken varit på skoj eller allvar – utan någonting däremellan – och som just därför lyckats sälja i svindlande 100 miljoner exemplar.</p><p class="noIndent">Att speljätten Electronic arts nu väljer att stenhårt lansera ”Need for speed: shift” som en realistisk ”Forza 3”-konkurrent är förstås ett risktagande – men kanske ett nödvändigt sådant. Seriens stjärna har börjat dala och någonting måste ju göras för att rädda dess rykte. Man förstår hur de tänker.</p><p class="noIndent">Tills man börjar spela.</p><p class="noIndent">Å ena sidan erbjuder spelet ospektakulärt verkliga banor, in absurdum modifierbara bilar och en cockpit-vy som nästan lyckas leva upp till hajpen och lura en att man verkligen är där, i bilen, och kör.</p><p class="noIndent">Å andra sidan är kontrollen svajig på ett sätt som brukar beskrivas med det spelexklusiva adjektivet ”arkadig”. Och dessutom är karriärläget uppenbart anpassat till den nya, lättflörtade generationen spelare – man blir formligen överöst med stjärnor, emblem, levelups och gud-vet-vad. Ens mun blir så fullproppad av godsaker att man inte hinner känna hur de smakar.</p><p class="noIndent">Resultatet är ett spel som känns ängsligt schizofrent, men som också har goda chanser att tillfredställa alla läger. Som vanligt.</p><p class="noIndent">Inte ens när de försöker verkar Electronic Arts kunna lämna den gyllene medelvägen.</p><p> </p><p class="noIndent">* Testat till Playstation 3. Släpps även till Xbox 360 och PC, samt i annan version till PSP.</p>

Johan Martinsson