Välkommen
till framtiden

Nu slår rollspelsimperiet tillbaka.

Redan inför ”Mass effect” siktade kanadensiska Bioware mot stjärnorna. En rymdopera i tre delar späckad av samma rika fauna och mytologi som ”Stjärnornas krig”. En hybrid av rollspel och shooter. Vars öde vilade på spelarens axlar; de beslut man i hjälten Shepards skepnad fattade fick och får konsekvenser genom hela trilogin.

Men ”Mass effect” plågades av obegåvade designbeslut, trista miljöer och ett manus ofta renons på humor och självdistans.

Två år efter ettans explosiva final har Shepard hunnit dö och återuppstå, återupplivad av privata bolaget Cerberus, avskytt i galaxen för sitt smutsiga förflutna och sina dunkla motiv för framtiden. Men hjälten Shepard – vars bakgrund och moraliska kompass spelaren själv får råda över – väljer att frilansa åt Cerberus när han inser att de delar samma fiende.

Och så startar en modern rymdklassiker. Rollspelsmästarna Bioware har raffinerat formeln med sådan fingertoppskänsla att varje enskilt inslag plötsligt känns oumbärligt. Shootersekvenserna har fått en rejäl makeover. Miljöerna – hotfulla skyskrapor, kolossala fängelseskepp, hemliga laboratorier i en ekologisk katastrof till regnskog – är tvärtemot ettan värdiga ett scifi-epos. Och Bioware drar sig inte för att, med träffsäkerhet av Rockstar-mått, kommentera sociala och politiska samtidsteman som övervakning och korruption.

Lejonparten av äventyret går ut på att rekrytera ett manskap starkt nog att slå till mot spelets slutstation. Dessa rollfigurer placerar ”Mass effect 2” ljusår före konkurrenterna. Som den patologiskt rationelle­ vetenskapsmannen som plötsligt drabbas av religiösa tvivel. Eller den ödmjuke lönnmördaren med en dödlig sjukdom. Eller Subject Zero – en helkroppstatuerad femme fatale – som inte drar sig för att håna Shepards stela kaptensmanér. Och de bär alla på hemligheter som i ett slag kan förändra ens syn på dem – vilket gör dem till något mer än bara science fiction-mytologins nästa stereotyper.

Bioware är så säkra på att vi, väl framme vid spelets klimax, knutit känslomässiga band till detta band av brokiga följeslagare att de konstruerat hela upplösningen kring det.

Mest slående är hur studion slungar sin speldesign rakt in i framtiden. En genrekorsande bjässe­ med en berättelse som förgrenar sig till galaxens

alla hörn – och som dessutom tar olika vägar beroende på spelarens beslut – borde vara omöjlig att överskåda, skräckinjagande att spela. Men presentationen är formidabel, så pedagogisk och överskådlig att man aldrig känner sig vilse i rymden.