Nu har nörden funnit sin flock

Missförstådda hemma och av samhället – men på Dreamhack hittar Sveriges framtid sitt sammanhang

”Det är spännande att träffa så många andra som har samma intresse. Man delar ju samma tankar om ganska mycket. Och man inspireras av varandra. Det är inte riktigt så i min omgivning. Lukas Johansson, 15
”Det är spännande att träffa så många andra som har samma intresse. Man delar ju samma tankar om ganska mycket. Och man inspireras av varandra. Det är inte riktigt så i min omgivning. Lukas Johansson, 15
SPELA

JÖNKÖPING. De är Sveriges framtid.

Ändå pratar de precis alla om en samtid som vägrar ta dem på allvar.

Datornördarna är på väg att bli en nation i nationen.

Min omgivning tycker att jag är en nörd. De har nog inte så bra koll på vad datorentusiaster egentligen håller på med. Mina föräldrar vet inte att jag skulle åka hit. De skulle bara tycka att det är dumheter. Roberto Maras, 18
Min omgivning tycker att jag är en nörd. De har nog inte så bra koll på vad datorentusiaster egentligen håller på med. Mina föräldrar vet inte att jag skulle åka hit. De skulle bara tycka att det är dumheter. Roberto Maras, 18

Under Dreamhacks andra natt går ett dån genom Elmias B-hall. Det låter som om ett jordskalv fräser genom stengolvet; min diktafon registrerar bara ett krasande muller.

I själva verket är det ett mänskligt tåg bestående av flera hundra – om inte tusen – unga killar och tjejer, som sträcker sig flera varv runt området där deltagarna sitter med sina datorer. Smattret av sneakersulor mot härdad betong är öronbedövande. Och vart jag än vänder mig ser jag folk resa sig från platserna vid sina datorer för att sluta upp, likt bortsprungna djur som återförenas med sin flock.

Man kan tycka att det är en märklig scen.

Men då har man missat en av 2000-talets största kulturella konflikter.

”Det är inte konstigt att så många ungdomar går på konspirationsteorier när de lever i en drömvärld framför datorn hela tiden och inte ute i verkligheten!”

Användarkommentaren ligger under en av Nöjesbladets artiklar från Dreamhack i Jönköping. ”Det är ju rätt synd om många som sitter på Dreamhack”, instämmer en annan. ”Man pratar om drogberoende, men hur beroende kan man inte bli av en dator? De tycker säkert att de får ut mycket av sina liv när de bygger gubbar och allt vad de gör i sina små spel, men herregud vad tragiskt när man ser tillbaka på alla år som gått och det enda minne man har av livet finns i datorns minne”.

Det var länge sedan Sverige passerade tröskeln mellan det gamla industrisamhället och det som kallats datoråldern – födelsen av en ny informationsekonomi. På 90-talet var hem-PC och bredband slagord. Mellan 1996 och 2003 fördubblades datortätheten i Sverige. 2007 hade regeringen totalt investerat över fem miljarder i övergången till ett bredbandsnät.

Det är fina siffror. Men ändå ses många former av datoranvändande än i dag som tabu.

Både dagspress och politiker pendlar mellan ett nyktert omfamnande av den nya kulturen och skandalrubriker respektive förbudsivrande. ”Föräldrar maktlösa inför tv-spel”, ”Tv-spel skapar massmördare”, ”40 000 barn beroende av tv-spel”, ”KD vill förbjuda våldsamma datorspel”, ”18-åring knivmördade – inspirerad av datorspel”.

Man skulle kunna tro att klimatet skulle svalna efter ett 20-tal år med tv-spelet och datorn som ett lika naturligt inslag i folkhemmet som bokhyllan Billy. Men att slitningarna är så stora beror kanske på att det

här är en gammal infekterad tand som nu slutligen är på väg att dras ut med roten. Tack vare IT-revolutionen har ju nörden paradoxalt nog blivit normen. Alla använder datorer, hela tiden. Det är så integrerat i samhället att de är omöjliga att separera.

Ingen klagar om man ägnar sin tid åt passivt slösurfande och att hänga på Facebook. Men slår det över i ett mer aktivt – kanske mer konstruktivt – intresse börjar genast varningsklockorna ringa.

– Min omgivning tycker att jag är en nörd, säger 18-årige Roberto Maras från Göteborg, som är på Dreamhack för första gången. De har nog inte så bra koll på vad datorentusiaster egentligen håller på med. Mina föräldrar vet inte att jag skulle åka hit. De skulle bara tycka att det är dumheter.

Roberto pluggar till att bli nätverkstekniker eller civilingenjör. Datorintresset har funnits där sedan barnsben. Ändå ses det av många i hans omgivning som något oseriöst.

Men inte här.

– På Dreamhack är det hur många personer som helst som gör exakt det jag gör varje dag. Jag kan gå till vilken person som helst här, han kommer att veta vad ”WOW”  är, vad alla spel jag spelar är. Vi talar samma språk.

Roberto är långt ifrån ensam. Alla jag pratar med återkommer till samma saker: gemenskapen. Den brinnande entusiasmen. Den oförstående omvärlden. Längtan efter ett sammanhang.

De är framtidens IT-entreprenörer och speldesigners. Men ingen förälder skryter om att dess barn spelar ”World of warcraft” och hänger på överklockningsforum hela kvällarna.

Ju mer yttre tryck som appliceras, desto hårdare sammansvetsad blir denna ofrivilliga undre värld, relegerad till källarlokaler och lan-partyn. Här kan de gräva ner sig i spel, datorhårdvara och knyta band till varandra utan att vuxenvärlden hänger över axeln. Dreamhack blir som Pride-festivalen för nördar: ”titta, vi finns och vi gör precis vad vi vill, vad ni än tycker om det”.

Två stora aktörer har de dock redan på sin sida: näringslivet – och högskolorna.

– Det här är en stor målgrupp för oss. Jag menar – 10 000 datorintresserade människor på samma yta, säger Jerry Lindahl, rekryterare i Chalmers monter – som själv började programmera tack vare ”Warcraft III”.

– Många här är i 16–17-årsåldern och funderar på vad de ska plugga vidare efter gymnasiet. Då är det sannolikt att de väljer någon teknisk utbildning. Och de är väldigt tävlingsinriktade. De vill vinna.

Må så vara.

Men deras största strid har de fortfarande framför sig.