Monster hunter tri

SPELA

Vi spelar spel av olika anledningar.

Jag spelar till exempel för att få stora upplevelser, för att få agera i sammanhang som ligger bortom min verklighet.

Den dryga miljonen japaner som har köpt den senaste delen i ”Monster hunter”-serien gör det för möjligheten att få dräpa extremt många olika monster med ungefär lika många olika sorters vapen.

Det är när vi ska försöka förstå varandra som det blir problem.

Å ena sidan kan jag förstås se hur välgjort det här spelet är: grafiken imponerar, onlineläget för fyra personer fungerar och själva innehållet är enormt, ändlöst intrikat och säkerligen högst beroendeframkallande.

Å andra sidan blir jag irriterad på att spelet – genom att erbjuda mig möjligheten att ägna mig åt maniskt samlande – förväntar sig att jag ska bortse från saker som stundtals katastrofal kontroll och enormt enahanda uppdrag.

Överlag lånar ”Monster hunter tri” mycket från onlinerollspelen; det är fantastiskt pådrivande, men ibland känns det som att man utför ett arbete, snarare än att man underhåller sig själv.

Och det är ju för att slippa just den känslan som jag spelar spel.

Johan Martinsson