En estetisk och narrativ urkraft

Retrovackra Gemini rue är den bästa sortens nostalgi

1 av 3
PROPPAT MED DETALJER Den ”Blade runner”-inspirerade atmosfären gör mycket för ”Gemini rue”.
SPELA

ÄVENTYR Spelbranschen är extremt imitativ och enkelspårig. Vi gillar att prata om utveckling, både på kreativa och tekniska plan, men i själva verket är det en handfull av spel och genrer som dikterar i vilken riktning vi rör oss. När en titel, ett koncept eller en särskild grafisk stil blir framgångsrik kopieras de i tid och otid. Utveckling handlar om att lära sig av tidigare erfarenheter, men spelbranschen är istället väldigt snabb med att glömma bort dem.

Påminner om genrens guldår

En som däremot inte glömt är Joshua Nuernberger. Hans fullängdsdebut ”Gemini rue” är den bästa sortens nostalgi: den som fortfarande har någonting att säga. Det påminner oss spelare i allmänhet om varför äventyrsspel en gång var världens viktigaste genre, och spelbranschen i synnerhet om saker som den idag har vänt ryggen när den kanske borde ha gjort tvärtom.

”Gemini rue” är en mörk sci-fi-noirsaga med tunga orwellska undertoner. Storyn utspelar sig i en nära framtid där människan börjat exploatera rymden, och drivs framåt med hjälp av två huvudkaraktärer. Den ena är Azriel, en polis med ett mörkt förflutet som landar på den regndränkta, Jordliknande planeten Barracus för att leta reda på sin bror. Den andra är Delta-Six, en intern på en ljusskygg rehabiliteringsklinik kallad Center 7. När spelet börjar har han just fått sitt minne raderat. Han har ingen aning om vem han är eller varför han sitter inspärrad.

Känns aldrig krystat

Grafiskt består spelet av handritade bakgrunder som trots sin pixlighet är proppfulla med detaljer. Nuernberger har en fantastisk känsla för komposition och ljussättning. Hans ”Blade runner”-liknande miljöer och minimalistiska stil skapar en atmosfär som är påtaglig långt efter att du spelat färdigt. Varenda miljö är minutiöst genomarbetad, varje rad dialog omsorgsfullt skriven. Berättelsen väver in teman om identitet, förräderi, organiserad brottslighet och alienation utan att för ett ögonblick få det att kännas krystat.

Det finns ett par designmässiga brister, som exempelvis det faktum att man inte kan öppna din inventory utan att först högerklicka på något objekt i närheten. Eller de eldstrider som då och då bryter in och gör livet surt för en. Men de vägs snabbt upp av innovativa landvinningar på andra håll. Ett exempel är hur Azriel ofta tvingas korsreferera nummer och namn på folk och platser som han sparat i sin telefon mot en stadsdatabas som är tillgänglig via en mängd terminaler som står utspridda här och var. Den fungerar som ett slags minigoogle. Oavsett om du behöver en adress, letar efter ett föremål eller bara vill veta mer om den backstory som det refereras till i dialogen hittar du oftast precis vad du söker.

Estetisk och narrativ urkraft

”Gemini rue” förklarar varför äventyrsspel fortfarande är så älskade av de invigda. Det är inte för att de en gång i tiden råkade vara väldigt bra – utan för att de aldrig blev dåliga. Därför är det tråkigt att det släppts vid helt fel tidpunkt. Det kommer att hyllas av kritiker och samla på sig ett envetet kultfölje, men det kommer aldrig att hitta ut till en så bred publik som det förtjänar.

Om det hade kommit 1993 skulle det däremot nämnas i samma andetag som ”Full throttle”, ”Beneath a steel sky” och ”Indiana Jones and the fate of Atlantis”. Det skulle lyftas fram som ett praktexempel på den estetiska och narrativa urkraft som genren besitter.

Sådan är styrkan i dess berättelse och i den värld som Nuernberger målar upp.

FAKTA

➕➕➕➕ Gemini rue

Format: PC (nedladdning, 90 kr)

Carl-Johan Johansson