Tjusig satir – med sexfixerad humor

Skräckmästarna Mikami och
Suda har gjort det igen med
Shadows of the damned

1 av 6
SPELA

SKRÄCK/ACTION Goichi Sudas spel är alltid extremt självmedvetna. Det är också en av de saker som gör dem så intressanta. De ifrågasätter och dekonstruerar roller och klichéer i spelvärlden samtidigt som de har en artistisk sida som känns smått unik. De utforskar spel som medium och verkar intressera sig för hur spelarna använder dem och varför, men framför allt vad det säger om oss.

”Killer 7”, vars story handlar om ett immobiliserat vårdkolli som antar olika personligheter, imiterar exempelvis förhållandet mellan spelarna och de avatarer vi använder. Travis Touchdown i ”No more heroes” är en nidbild av achievementnörden som drivs att mörda för något så trivialt som stats och highscores.

Vansinnigt underhållande

”Shadows of the damned” är precis likadant. Det är en enda stor orgie i maskulina klyschor och prepubertal grabbhumor, från sin huvudperson – en tatuerad demonjägare som kallar sig själv Garcia Fucking Hotspur – till sin tendens att associera vapen (Garcias bössa kallas för ”The boner”) och dess uppgraderingar (”Hot boner” och ”Big boner”) med penisar.

Det är vansinnigt underhållande gjort, och det funkar eftersom det är så medvetet larvigt. Garcia är en man som springer omkring och leker med sin ”Johnson”. Manlig sexualitet reducerad till sin mest banala form.

Extrem maskulinitet

Hans flickvän, Paula, blir mördad och kidnappad (i just den ordningen) av en demonfurste och Garcia sätter av efter dem ner i helvetet. Och däri finns själva kärnan i det ämne som ”Shadows of the damned” väljer att fokusera på: prinsesshistorien. Den om en dam i nöd som måste räddas. Det äldsta och mest klassiska scenariot i hela spelvärlden. Urplotten för alla tv-spel.

”Shadows of the damned” riktar skarp kritik mot detta faktum. Inte genom att kritisera det rakt ut, åtminstone inte till en början, utan istället genom att omfamna den extrema maskulinitet som ger upphov till ett sådant scenario. Allting knyts mycket prydligt ihop i slutet av spelet där spelet vänder på hela föreställningen och får oss att undra varför vi aldrig ifrågasatte vad Garcias personliga motivation var eller varför en demon skulle vilja ha hans flickvän.

Goichi Suda i ett nötskal

När slutsekvensen rullat klart har det förmodligen fått dig att tänka annorlunda. Folk har kommenterat att slutet är som gjort för en uppföljare. Och visst, det är det också. Den heter ”Shadows of the damned”. Det är bara att trycka på reset och börja om igen om du vill ha mer. Och om du verkligen gör det har du förmodligen inte förstått ett dugg av vad spelet faktiskt säger.

”Shadows of the damned” är Goichi Suda i ett nötskal. Men det har också kvaliteter som påminner om att dess medskapare, Shinji Mikami, har varit inblandad i produktionen. Bland Sudas bidrag finns en story som är stundtals briljant, alltid provocerande och uppstöttad av en visuell design som är trogen hans punkvision. Mikami å sin sida har sett till att spelet, till skillnad från ”Killer 7” och ”No More Heroes”, är genomgående roligt att spela och förmedlar atmosfär på ett efektivt vis.

Rörligare än ”Resident evil 4”

Mikami har tidigare etablerat sig som en av de bästa japanska actionproducenterna med ”Resident evil”-serien. Ifjol höjde han ribban ytterligare med ”Vanquish”. Det är en man som förstår action ur tredjepersonsperspektiv. Framförallt förstår han vikten av tempo och tyngd. ”Shadows of the damned” är som ett ”Resident evil 4” med bättre rörlighet. Demonerna som kryper ut ur skuggorna och attackerar är sällan särskilt snabba, men de anfaller i  flock. Spelet gör en kontrollmässig poäng av att du aldrig riktigt vet vad du har i ryggen. Med ett knapptryck kan Garcia snabbt vända sig om för att avvärja attacker.

Vapenbalansen är dessutom riktigt smidig. Eftersom det är Johnson som förvandlar sig till alla vapen du använder stannar uppgraderingarna kvar även om du skulle använda två olika typer av pistoler. Totalt finns det tre vapentyper att växla mellan.

Och det är alltså det där som är spelets andra stående skämt: när du uppgraderar din ”Johnson” förblir den större.

”Shadows of the damned” är en tjusig satir över manliga ideal i spelvärlden. Det är definitivt inte för alla. Men riktigt bra underhållning är sällan det.

FAKTA

➕➕➕➕ Shadows of the damned

Från 18 år

Format: Xbox 360 (599 kr), Playstation 3 (599 kr)

Följ Spela!

Vill du också ha koll på när vi publicerat nya recensioner, förtittar, krönikor och reportage?

Du kan följa Spela på både Twitter och Facebook.

Följ oss på Twitter här!

Följ oss på Facebook här!

Carl-Johan Johansson