Minnesvärt indiespel om livet – och döden

ÄVENTYR För några år drabbades Kan Gaos farfar av en hjärtinfarkt. Han lades in på sjukhus, och han låg där länge. Hans tillstånd blev gradvis sämre och sämre. Kan Gao, som vid tillfället var i sena tonåren, hade aldrig tidigare förlorat en familjemedlem. Han befarade att det var dags nu.

Farfarn återhämtade sig så småningom och fick en pacemaker inopererad, men incidenten fick Gao att reflektra över sin egen dödlighet. Han insåg att han själv skulle ligga där på sin dödsbädd en dag och försökte föreställa sig hur det skulle vara. Han hade just börjat på universtetet och stod inför en rad livsdefinierande beslut. Han undrade om han skulle komma att ångra valen längre fram. Och hur skulle hans liv se ut om han på något vis skulle kunna göra om dem och välja annorlunda?

En andra chans

Kan Gao har själv beskrivit sin fullängdsdebut ”To the moon” som en korsning av ”Eternal sunshine of the spotless mind” och ”Chrono trigger”. Vilket sammanfattar den ganska bra. Spelet utspelar sig i en värld där det existerar en sorts teknologi som kan rekonstruera folks minnen. Problemet är att den samtidigt etsar fast de nya minnena i medvetandet på ett vis som gör att hjärnan gradvis förlorar sin funktion och slutligen dör. Därför används den enbart på människor som har kort tid kvar att leva. Som ett sätt att uppfylla deras sista önskan.

Huvudpersonen i spelet är en gammal man, Johnny, som ligger på sin dödsbädd. Han har redan försjunkit i ett koma och är inte kontaktbar. De två vetenskapsmän som hyrts in för att skriva om hans minne måste därför försöka pussla samman hans liv med hjälp av ledtrådar de får längs vägen.

”To the moon” blir en resa stegvis bakåt i tiden genom Johnnys liv. Frågan som spelaren måste hitta ett svar på är varför han valde att åka till månen som sitt sista minne. Det är en tragisk berättelse om ånger, självförverkligande och ouppfyllda drömmar. Tonen träffar tyvärr inte alltid rätt; vetenskapsmännens humoristiska dialog är, antar jag, ett försök att mjuka upp spelets i övrigt väldigt melankoliska stämning, men den är sällan riktigt bra. Å andra sidan är det lätt att ha överseende med när spelet gör så mycket rätt i övrigt.

Bestående värden

”To the moon” innehåller inga actionsekvenser och inget nivåsystem. På ytan ser det ut som ett 16-bitsrollspel, men jämförelsen stannar där. Upplägget har istället mer gemensamt med gamla äventyrsspel. All interaktion handlar om att gå omkring och utforska. Inuti Johnnys medvetande existerar ett slags objekt som sammanlänkar minnen. De kallas för mementos. Genom att upptäcka och använda mementos kan spelaren gradvis avlägsna de mentala blockeringarna och tränga djupare in i Johnnys medvetande.

”To the moon” är för det mesta ett långsamt och meditativt spel. Kan Gao väger på ett vackert vis den livsberättelse som vecklar ut sig under spelets gång mot problematiken som uppstår i premissen: vad är värdet av att överhuvudtaget ha levt om dina minnen och erfarenheter kan skrivas om?

Svaret är förstås enkelt. Spelet handlar ju inte bara om en gammal mans minnen – utan lika mycket om personerna han berört på vägen. Utan valen han gjort skulle han aldrig ha träffat många av dem och aldrig haft en inverkan på deras liv.

Och i samma ögonblick som du inser det förstår du också varför ”To the moon” är ett av de mest minnesvärda spelen på väldigt länge. Det handlar ju inte bara om ånger, utan lika mycket om människor och vad som gör dem intressanta.