Action utan hjärta

FPS Jag borrar in en smutsig nagel i ett adamsäpple och funderar på vad jag ska äta till middag. Blodet pumpar ut ur det färska såret medan mina tankar vandrar mellan hyllorna i frysen. Pyttipanna? Grönsakswok?

Efter någon sekund gurglar kroppen till, blir mjuk, faller ihop. Jag går fram till nästa och upprepar processen.

Vid det här laget har jag klyvt, snittat och filéat hundratals fiender, ett löpande band av kladdiga avrättningar. Det makabra har blivit en mekanisk process hjärnan knappt lägger sig i längre.

Fingrarna dansar över knapparna medan tankarna vandrar allt längre bort – till mailen, till det där intyget jag måste fixa, till pyttipannan i frysen.

Inte alls lika gripande

Det är möjligt att ”The darkness II” försöker säga mig något, men jag har sedan länge slutat lyssna. Det finns en ambitiös story i bakgrunden, men mitt engagemang har nötts ner till att förstrött jaga erfarenhetspoäng och låsa upp nya attacker. Det känns paradoxalt eftersom det första ”The darkness”, som utvecklades av svenska Starbreeze, lyckades låsa fast mig vid tv:n i timtal med blotta löftet om fler mellansekvenser. Det var ingen större fröjd att spela, men inget fps har någonsin varit lika förtvivlat gripande, lika fysiskt plågsamt att tvinga sig igenom. Det var ett spel jag önskade att jag kunde köra med stängda ögon.

”The darkness II” släpps fem år senare och har utvecklats av Digital Extremes istället för Starbreeze. Ändå är mycket sig likt. Introt är ett tydligt försök att överträffa originalets bedövande öppningsscen. Det regnar glassplitter, lemmar filas ner till sladdriga stumpar och blod rinner ut som tomatsoppa över vita linnedukar. Storyn stannar punktligt vid samma hållplatser som sist: brutala avrättningar, romantiska mellanspel, parallella verkligheter, grisiga tortyrscener. Skillnaden är att det inte känns längre. Jag nickar igenkännande istället för att få kväljningar.

Köttigt och kaotiskt

Digital Extremes är dock betydligt duktigare på att kittla samlarnerven. De huggtandade jättetentaklerna, seriens signum, har dresserats att lära sig nya trick som måste låsas upp. Mina offer slits isär på mitten, piskas blodiga och får sina ansikten uppätna. Innan en avverkad fiende ens hunnit segna ner till marken störtdyker tentaklerna in i bröstkorgen och tuggar i sig hjärtat med ett krasande ljud. Ibland är striderna kittlande – köttiga, kaotiska, livsfarliga – vilket jag sällan kunde säga om föregångaren. Men formeln är också mycket mer genomskinlig. Jag vet exakt hur jag manipuleras till att leta poänglösa hemligheter och tråna efter nya magasin till min uzi. Simpla beroendemekanismer som håller mig fast även när jag egentligen tröttnat. Och jag låter det hända. Men jag bryr mig inte. Jag blir mer upprörd när jag missar ett achievement än när en viktig karaktär lemlästas inför mina ögon.

”The darkness II” må vara duktigt på att bända upp bröstkorgar, men till skillnad från sin föregångare har det väldigt svårt att hitta fram till mitt hjärta.