Idéstöld utan näringsvärde

RACING För bara något sekel sedan symboliserade bilringar rikedom. Idag, när transfetter är billigare att förtära än färsk sallad, är det ett fattigdomstecken. Och utvecklingen har spritt sig långt bortom våra matvanor. Den industrialiserade hetsproduktionen av spel har gjort utbudet till rena McDonald’s-menyn. Det ska gå snabbt att tillverka och man ska tjäna så mycket pengar som möjligt, oavsett hur det går till. Hyllade titlar följs av sämre uppföljare och långa svansar av usla – men lönsamma – plagiat.

Inspirerat av ”Little big planet”

I 20 års tid har ”Mario kart” gått varmt i Nintendos konsoler, utan att någon egentligen kunnat konkurrera. ”Modnation racers”, Sonys enda ordentliga försök sedan 1999 års ”Crash team racing”, är inget annat än en ren kopia – skillnaderna går snabbare att lista än likheterna. Och alla är till Nintendos fördel. Jag är inte intresserad av extern pimpning. Jag skiter i vilken outfit min spelgubbe har eller om gokarten har flames eller inte.

Som en slafsig burgare

Det enda speciella med ”Modnation racers: Road trip” är att det, i likhet med ”Little big planet”, går att bygga egna banor och ladda ner hundratusentals andra.

Precis som i Playstation 3- och PSP-versionerna är allt som är charmigt stulet rakt av från ”Mario kart”, medan resten känns som en slafsig Big Mac med utgångna ingredienser. Bandesignen är oorginell, musiken hemsk och karaktärerna tråkiga. Samtidigt dryper ”Modnation racers” av oaptitliga excesser, och använder sig inte ens av Playstation Vitas nya funktioner.

Mellan tryfflar och tartarer är det skönt med något lättillgängligt även när det gäller spel. Men lättillgänglighet innebär sällan kvalitet. Precis som en McDonald’s-burgare mättar för stunden är ”Modnation racers: Road trip” kul de två första banorna. Men inget konserveringsmedel på jorden skulle kunna få spelglädjen att hålla längre än så.