Känns som en ut- dragen avrättning

SKRÄCK Jag blev mentalt våldtagen första gången som nioåring. Paradoxalt nog njöt jag av det samtidigt som jag kände mig livrädd. Det var filmen ”The shining” som tog min skräckoskuld, och sedan dess har jag ständigt sök mig tillbaka till fiktionens mörka gränder, dimmiga gator och ödsliga byar.

Känner ren avsky

”Silent Hill”, en av de mest respekterade och omdiskuterade skräckspelsserierna någonsin, har överfallit och misshandlat mitt mod många gånger. Men det destruktiva hat-kärleksförhållandet har med åren utvecklats till ren avsky. Inte mot konceptet i sig. Snarare mot utvecklare efter utvecklare som skändat och pissat på min stora tonårskärlek. ”Silent Hill” har bytt regissör för varje spel, och producent nästan lika ofta, vilket märks tydligt i hur mardrömsstaden  porträtteras. Från att vara en plats vars luft fylls av livskvävande ångestdimma har den omvandlats till en monsunpöl av ihålig gubben i lådan-goja.

Banalt och intetsägande

Att ”Downpour” byter ut den ständigt återkommande dimman mot regn hade kunnat vara en fräsch start. Men staden i sig är inget annat än ett dement missfoster framkrystat av Vatra Games. Uråldrig grafik, trista karaktärer, pinsamt ogenomtänkt kontroll och menysystem, dåligt skriven handling, skrattretande försök till skräck, tomma miljöer och en alternativ värld som skrubbats fri från brusfilter, rost och blod. Till och med monsterdesignen är banal. Igenom hela spelet förföljs jag av samma intetsägande varelser: skrikande svarthåriga kvinnor, identiska fångar samt ett rödskimrande imploderande jätteanus.

Konami verkar ha valt ut Vatra Games med extra omsorg för att göra ett så uselt ”Silent Hill”-spel som möjligt. Tydligen är deras plan att hålla serien vid liv samtidigt som de låter den svälta till ett blekt benrangel. Att spela ”Downpour” är som att bevittna en plågsamt utdragen avrättning av någon man älskar.