Blytunga storyn räddar shootern

SHOOT ’EM UP Hur många shooters har du spelat igenom för handlingens skull?

I början av ”Sine mora” bryter en gammal man vattenytan med sitt flygplan och börjar sjunka mot havsbotten. ”I hope you die down there” väser en kvinna över radion. Den gamle fortsätter nedåt, för att till slut hamna i en enorm undervattensgrotta där hundratals förseglade burar sitter fastkedjade. Han spränger en av burarna åt helvete och börjar sedan berätta att fången därinne var en av de ansvariga för hans sons död. Han fortsätter med att avslöja att fången dock satt där nere för att han har våldtagit en kvinna, och att den gamle själv nu har lyckats utnyttja denna kvinna. Med hjälp av utpressning har han fått henne att gå med på att hjälpa honom i hans blodiga jakt på hämnd. Det var hon som väste i radion. ”He wormed his way into her body. I did the same with her soul”, säger gamlingen med en röst som is.

Oj.

Förvånansvärt välskrivet

På fem minuter har ”Sine mora” klämt in mer berättelse än vad som funnits i typ alla shooters sammanlagt, någonsin.

Man skulle kunna tro att manuset bär den notoriskt excentriske spelskaparen Suda 51:s signatur, men det vore felaktigt. Suda har visserligen agerat utomstående producent för spelet, men det riktiga jobbet har ungerska Digital Reality, och deras okände speldesigner Theodore Reikner, stått för. Denne Reikner har skapat ett tidsresarepos som kretsar kring en obehaglig gammal mans kallblodiga jakt på hämnd (hans rätt maxade plan är, mer korrekt, att resa tillbaka i tiden och förhindra mordet på hans son och dessutom resa in i framtiden för att sätta en kula i den som mördade nämnda son) och – parallellt – några få överlevares kamp för att förhindra ett brutalt folkmord som redan inträffat. Och det skulle kanske vara en rätt fånig historia – om det inte vore för att den är så förvånande välskriven, vällevererad och blytung. Reikner lyckas dessutom visa oss små glimtar av en sci fi-värld som verkar så genomarbetad att den lika gärna skulle kunna stå som fond för ett rollspel.

Häftigt – men störigt

Inte för att någon kan missta ”Sine mora” för något annat än den shooter det är.

Man flyger fantasifulla stridsflygplan ur ett från-sidan-perspektiv, undviker hundratals färgglada laserbollar, stiftar bekantskap med ”MEGA BATTLESHIP SCYLLA” och ”HYPER GUARDIAN TRAIN MATOUSCHKA” redan i första episoden, samt dör hela tiden eller skaffar sig oändligt många poäng genom att utnyttja intrikata combosystem.

Det är också stundtals väldigt snyggt och häftigt, men tyvärr är också denna snygghet och häftighet något som står lite i vägen för att ”Sine mora” ska nå upp till samma nivå som genrelegendarer som ”Gradius V” och ”Radiant silvergun”. De oändligt blå himlarna är snygga, men inte en särskilt väl vald fond för blåa laserskott. Röken och explosionerna är häftiga, men inte tillräckligt för att man ska undvika att störa sig på hur mycket de försvårar själva spelandet.

Så man irriterar sig på ”Sine mora” rätt ofta. Man tänker ibland att man ska sluta spela. Men så börjar folkmordsöverlevarna berätta deras mörka historia igen. ”If we cannot become heroes, we must become demons” läser någon upp på gravallvarlig ungerska, och då finns det ingenting annat att göra än att fortsätta.

För handlingens skull.