Ljuv musik trots splittrad helhet

MUSIK Verklighetens buller ligger alltid i bakhåll utanför min dörr. När jag kliver ut anfalls mina öron av allt från dundrande bilmotorer till gallskrikande barn. Ångesten kramar mina lungor som en orm tills jag inte längre kan andas. Motgiftet är att låta musiken i mina hörlurar dränka oväsendet. Då stängs allt annat av och jag får vara för mig själv i min egen fantasivärld.

Rädda Frankrike

Vad som är oljud för mig är musik i Raphaels öron. I ”Rhythm thief” är allt från sorlet av vatten till magkurr ljuva toner. Ondskan bekämpar han med vass taktkänsla istället för våld. Idén känns framspånad av haschpåverkade lågstadielärare, särskilt då Raphael likt Stålmannen tar av sig glasögonen och blir den oigenkännliga discodansande hjälten Phantom R. Ändå lyckas Sega på ett naturligt sätt smälta samman så pass splittrande beståndsdelar som fransk historia, disco och äventyr.

”Rhythm thief” har utan tvekan inspirerats av pusselserien ”Professor Laytons” upplägg. Genom att undersöka miljöer träffar Raphael människor som han interagerar med. Den stora skillnaden mellan dessa två titlar är att man i ”Professor Layton” löser folks gåtor och i ”Rhythm thief” hjälper människor genom dans och musik. På så sätt blir det ett mer fartfyllt spel när man försöker rädda Frankrike mot den reinkarnerade kejsaren Napoleon, och man slipper fastna i vad som fått mig att undvika pusselförebilden – huvudvärksframkallande frågor.

Naivt budskap

Även om min svartvithet misstänker att Raphael förmodligen är inlåst på mentalanstalt och Phantom R endast existerar i hans fantasier, köper jag ändå spelets naiva budskap om ett musikaliskt världsperspektiv. Trots att han och jag är så olika har vi en ömsesidig kärlek för musik, en drog som gör livet lite lättare att leva.